Tidsoptimistens

Denna bok är nu utläst, och jag kan inte med ord beskriva
boken, om denna pojke, som fått utstå misshandel och övergrepp
under hela sin uppväxt. Känslorna har åkt berg och dalbana, jag har känt
ilska, ömhet, sorg och tårarna har trillat både en och två gånger....
Någon mer som läst den?

Misshandlande läsning

Titel: "Pojken som kallades Det" Originaltitel: "A Child Called 'It'" Författare: Dave Pelzer Översättare: Ulf Gyllenhak Kategori: Självbiografi Förlag: Forum ISBN: 9137117807 Utgiven år: 2001 Originalutgåva: 1995
Dave Pelzer växer på sjuttiotalet upp i en familj i USA som på alla punkter realiserar den amerikanska drömtillvaron för ett barn. Pappan är brandman och mamman husligheten själv. Hon älskar att laga fantastiska middagar, hon ser till att familjens julgran alltid är den vackraste och de åker på underbara semestrar tillsammans. Så händer något. Mamman har alltid tyckt om att ta sig ett glas, men hennes drickande börjar urarta, och hennes psykiska hälsa vacklar. Av någon anledning utser hon den då fyraårige Dave till den av bröderna som får skulden för allt. Och för detta ska han straffas. Hon fryser ut Dave ur familjen, han får inte äta med de andra, och sova får han göra i källaren. Hon tvingar honom att i ett rasande tempo sköta hushållssysslorna. Om han hinner diska på av henne utsatt tid kan han få lite rester från familjens middag att äta. Men oftare händer att hon drar undan tallriken just som han ska hugga in, och istället ger maten till hundarna. En gång låter hon honom svälta i tio dagar. Han tvingas sitta ensam nere i den kalla källaren och kämpa mot hungern. Föreställ er hans känsla när han då hör bröderna gå till kylskåpet och hämta sina efterrätter. Brutaliteten och bristen på empati från modern är skrämmande. Hon roar sig med att hitta på den ena "leken" mer utstuderat elak än den andra, och alla med samma syfte: att skada Dave. Hon är flera gånger nära att döda honom. Trots allt han utsätts för visar den lille killen upp ett otroligt mod. Mammans överlägsenhet till trots vägrar han förlora. Hon inte ska få vinna, då kan han lika gärna dö. Och när han bestämt sig för det, kan hon slå honom så mycket hon vill, hon kommer inte längre åt honom. Men det utesluter inte att han börjar hata. Han hatar allt i sin omgivning: Henne, pappan, syskonen och alla runt omkring som inte låtsas om problemet. Och mest av allt hatar han sig själv. Denna psykiska och fysiska misshandel som pågår från att Dave är i fyraårsåldern tills han är tolv, avbryts av att hans lärare äntligen ingriper, och ser till att Dave placeras i fosterhem. Att ingen ingripit tidigare är en gåta, eftersom Dave ständigt haft blåmärken över sin utmärglade kropp. Att inte allt stod rätt till borde varit uppenbart för var och en. Att tala om stil och språk känns bara onödigt när det gäller en sådan här bok. Den bär fram ett budskap, enkelt och omedelbart. En pojkes oerhört tragiska barndom beskrivs brutalt och detaljerat. Dock reagerade jag på att boken bitvis genomsyras av en slags amerikansk sentimentalitet, något som säkert bidragit till bokens listframgångar i landet i väster. Trots att den här historien måste anses extrem, är den inte mindre verklig. Det finns överallt barn som blir misshandlade, fysiskt och psykiskt. I Sverige, i din stad, på din gata. Och det viktiga är att man våga ingripa när ett barn far illa. Att tänka att det inte angår en duger inte. Det angår en i högsta grad. Läs den här boken. Den är, förutom en ohyggligt obehaglig läsupplevelse, en påminnelse om att det överallt och alltid finns barn som far illa. Om du märker att allt inte står rätt till, ignorera det inte. Det kan faktiskt handla om, som i Daves fall, livet eller döden.

Hämtad ur www.Dagensbok.com