Tidsoptimistens

Jag sådde några blommor, en för varje vän
jag tror att det var fyra, men särskilt minns jag en
Det blev höst och vinter, och blommorna de dog
Men på våren kom de åter, men bara tre stog kvar och log
Sen kom regnet med moln stora grå
Nästa gång jag fann dem, så var de bara två
Sen kom solen med allt ljus den har
Plötsligt stod det bara en,  ensam liten blommma kvar
Du härdade i solsken, du drunknade i regn
Men en sak är säker, du är en riktig vän