7-årsjubileum......
Fick ett litet sms av Annika för en stund sedan, där hon gratulerade oss båda till 7 års
bekantskap! Och det stämmer så exakt på dagen.. Jag gick ju färdigt US-utbildningen
den 14/9 -01, som då var en fredag. När jag kom hem från kyrkan efter avslutningen
ringde telefonen.. I andra änden var min nuvarande chef, som undrade om jag ville ha ett vikariat!
Var, när och hur ,undrade jag.... Redan på måndag klockan 7,30, i den då, mest fruktade
gruppen av de alla. Jag tänkte direkt nej, men svarade som vanligt ja. Är ju lite bekvämt när man
inte ens behöver söka jobbet, liksom... Hur som helst, måndagen kom, och jag gick iväg, lite
småpirrig sådär, visste ju vad ryktet sagt om gruppen jag skulle jobba i. När jag kom dit, satt personalen
där, som halvdöda sillar, och hälsade knappt när jag kom.
Men så kom Annika!!!! Med dunder och brak, och med andan i halsen,
smällde hon ner sin stora svarta plånbok i bänken, sådär som hon alltid gör,
tror jag hoppade till en meter minst. Medan hon kastade in maten i kylen, slängde hon fram en näve till
mig, hälsade och presenterade sig som just Annika, varefter hon la till:
-Ska bli kul att se hur länge du stannar i gruppen då!
- eeeh, ?..............(HJälp, tänkte jag)
- Den förra vikarien, hon kom en dag, sen såg vi henne aldrig mer, fortsattte Annika
- Oj, svalde jag fram, medan jag blev ännu mer livrädd...
Efter den dagen, då vi sprang kors och tvärs, runtom i samhället, nonstop, utan varken morgonfika
eller lunchrast, förstog jag varför vikarierna inte stannade kvar... Varför personalen var så utsliten...
Jag tänkte, när jag gick hem efter den mest hektiska arbetsdagen i mitt liv, att, aldrig mer, aldrig mer tillbaka....
Men så kom jag att tänka på vad Annika sagt på morgonen, att den förrra vikarien bara kommit en dag...
Då bestämde jag mig, att jag skulle bräcka henne i alla fall, och stå ut i 2 dagar....
Det är alltså 7 år sedan idag. Svårt att fatta att tiden går så fort, och hur kontigt det än kan låta med den starten,
så ångrar jag mig inte en sekund. För vi har själva sett till att vi har fått det så mycket bättre och jag vågar nästan
påstå att vi nu har den bästa gruppen i vår kommun. Trevliga, och var och en på sitt vis, unika arbetskamrater,
som försöker se möjligheter istället för nackdelar, som inte är rädda för att prova på nya arbetssätt, som
kan förbättra vår verksamhet. Vi skrattar mycket tillsammans och bjuder på oss själva, vi har på eget
initiativ både sett till att få en egen leasingbil, och en arbetsmetod (3-3) som gynnar oss alla!
Tack för att du sa de där orden Annika, vet i katten vad eller vart jag hade varit idag, utan dig!
Det är väl så härligt men en sån kamrat.Åren går så fort hoppas att ni fortfarande håller god kontakt:)Kram lena.
Varje gång blir jag lika frövånad..
Victoria: "Men elin vad sa du nu precis?"
Elin: "Ja.. att vi kanske inte är bra för varandra just nu??"
Victoria: "Nej innan det"
Elin: "att.. alltså vilket då att han är i samma sits?"
Victoria: "Nej efter det".
Elin: "Men sa jag något då??"
Victoria: "Jo du sa att du måste ju försöka hjälpa honom i alla fall"..
Elin: "Aaah, jasså det, men.."
Victoria: "Han om någon förstår att du måste tänka på dig själv nu och vem säger att du måste hjälpa honom? Han måste hjälpa sig själv, du kan finnas där men i en för dig hälsosam utsträckning."
Jag insåg inte ens vad jag sa. Att jag måste hjälpa honom. Och det är ju liskom självklart.. samma det här med luma..
V: "Varför undviker du Madde"
E: "Men"
V: "Du har pratat nästan mest om henne men du väljer att undvika henne när du mår som sämst"
E: "Nej men jag undviker inte henne"
V: (Tittar på mig)
E: "För att, hon är så drivande och jag vill bara sitta hemma, tänka och sörja."
V: Bra Elin! Bra att du har en sådan vän, nyttja hennes drivkraft!
E: "Men jag orkar inte"
V: Gör det dig gott att sitta hemma, och vad är skillnaden när du gör något med Madde
E: Sitter jag hemma, får jag panikångest, grubblar och ältar.
V: Och när du är med Madde
E: Slappnar jag av, det känns kravlöst och jag är stolt när jag kommer hem.
V: Vad är du stolt över?
E: Att jag tagit mig ut.
Ja, vad ska man säga... allt är så enkelt för henne.. jag känenr mig stundvis korkad som inte sett allt som är så uppenbart.
Har ju som bekant förträngt att jag sa så, men kul att det fick dig att stanna. Tänker mig för innan jag kläcker nåt dumt till våra nya tjejer. Kram och syns på söndag.
Ha ha... det var inget dumt, bara kanske lite i ärligaste laget, haha... Det ser jag fram emot! Kram!
