Jag har ...
vad som egentligen hände med mig då.....
Hela mitt liv har jag varit till lags, eller kanske rättare sagt har jag försökt funnits till hands... När min pappa gick bort var jag nyss fyllda 18, och mycket av min kraft gick åt till att försöka hjälpa min mamma, som naturligtvis helt förlorade fotfästet då. Min mamma och pappa var ju det lyckliga paret. Idag kan jag bara känna stolthet över hur öppet de visade sina känslor för varandra, i en tid då alla mina kompisar var skiljsmässobarn. I samband med pappas bortgång,
blossade mammas MS ut, och sakta men säkert blev hon bara sämre och sämre....Under denna tid hände många jobbiga saker parallellt med mammas sjukdom. En bror kämpade med sitt missbruk, och jag miste, dels en klasskompis, men också en nära vän till mig i en svår sjukdom....
Livet rullade hela tiden på, jag försökte hinna med och hjälpa till där jag mest behövdes.... När mina barn var 1 och 4 år, fick gubben jobb i Norge och var därmed borta under veckorna... Själv läste jag på komvux och försökte hålla ihop trådarna här hemma... Mamma behövde ju en hel del hjälp, så även min bror. Läxorna hopade sig, och jag klarade nätt och jämt godkänt i slutbetyg...
Under min US-utbildning gick så min mamma hastigt bort, men någon riktig sorgetid hann jag aldrig med, eftersom jag läste en komprimerad utbildning på bara ett år. Nästa slag var när min bästa vän råkade ut för en stor bilolycka! Hon låg länge på sjukhus och jag försökte så gott jag kunde hjälpa till där jag behövdes. Det är väl så mitt vuxna liv har varit...Att hjälpa andra, att alltid ställa upp då någon behövde mig.... När jag säger detta är jag inte ute efter nåt "Tyck syndom mig", absolut inte. Jag VILLE hjälpa, och jag är glad över att ha gjort det! Jag vet att min mamma hade det bra, och den känslan är viktigare än allt!
Har ju under åren besvärats av värk, från och till, och för flera år sedan gav min läkare en liten varning om att jag skulle ta hand om MIG lite bättre, att det var mycket sorg i mina muskler, men inte lyssnade jag på det... Till slut gick det inte längre. Jag kom hem från jobbet en lördag, satte mig vid bordet och skulle äta middag, när det bara small till.... Det sa bara pang, jag blev jättedåligt, kände hela blodets kretslopp rusa i min kropp.. Jag gick och la mig, tänkte att nu skulle jag dö! Gubben skulle gå på hockey, och jag tänkte i panik, gå inte, jag håller på att dö, men jag fick inte fram ett ljud... så han gick, han hade ju ingen aning om hur illa det var, och jag låg kvar.... Jag dog inte, men mådde fruktansvärt dåligt....
Trots att jag var så dålig, tog jag mig till jobbet på måndagen, fast jag hela tiden trodde att jag skulle tuppa av...
Tog mig igenom utbildningen jag var handledare i, och efteråt, på parkeringen, frågade en av mina bästa arbetskamrater
mig hur jag mådde! Hur jag mådde...? Jag kämpade mot tårarna, men lovade henne att jag skulle åka till VC och ta ett blodtryck, vilket jag också gjorde. Både puls och blodtryck ar på tok för höga och jag hamnade hos läkaren, som direkt
förstog hur det stog till. Sjukskrivningar, läkarbesök, hopp, förtvivlan och ångest blev min vardag för månader framöver...
När det var som värst, ville jag bara ligga i sängen och sova, önskade att det var natt dygnets alla timmar...Kände ingen glädje med något... En sköterska frågade mig om jag kände att jag ville dö, om jag hade självmordstankar och liknande, men jag svarade bara NEJ , jag VILL JU LEVA! Min familj var fantastisk under denna tiden, stöttade och förstog, Gubben följde med på promenader sent på kvällen, då jag inte orkade vara ute i dagsljuset, ungarna fixade saker de aldrig gjort förut. Ingrid ringde, var lite före mig, berättade och förvarnade mig på känslor som skulle komma, hon visste ju, hon hade själv varit där... Sen hade jag Maria och Per erik, som hela tiden fanns till hands, fixade och donade, för att jag skulle må så bra som möjligt.
Efter en tid, började jag gå hos en beteendevetare, som var otroligt bra. Han kunde hjälpa mig att nysta ut saker och ting,
få mig att förstå, att jag måste börja tänka mer på mig själv, inte bara finnas för andra. Att jag måste lära mig att säga nej, följa mitt hjärta, och vad som känns bra för just mig. Det är en konst, men jag blir bättre och bättre på det, även om det kostat en hel del... Förut var jag nog riktigt behändig, jag gick med på det mesta, trots att det ibland kunde vara saker jag innerst inne inte riktigt ville.... Men även om denna tiden varit svår och jobbig, och jag ALDRIG vill tillbaka till det, måste jag med facit i hand säga, att jag lärt mig massor av det också... Jag har lärt mig säga nej, lärt mig känna vad och vilka som tar min energi, och göra någonting åt det... Fortfarande har jag mina ups and downs, men det har väl alla någon gång kan jag tro.... Så till er alla, som är där jag var, eller ännu djupare ner, vill jag bara säga att hur illa det än är, med rätt hjälp och stöd, så ska det gå att komma förbi det jobbiga och svåra. Ni får aldrig mista den tron...
"Största segern är att besegra sig själv"
De ryser i mig... detta skulla ja kunnat skrivit... exakt detta. Ja vet ecakt hur de är å jag är tacksam för att du delar detta med oss, mig.. TACK.... ja har oxå lärt mig säga nej ja vet hur ja passade barn bakade åt andra städade lagade mat bytta gardiner sydde till mig å andra... tyvärr fick ja väldigt sällan något tillbaka... ja har mina sviter än å ja vet att ja inte bara brände ut mig... men ja får hoppas ja får hjälp för när ja väl gick ner mig tror ja annat blossade ut... //Tess
Tack för att du delar med dig av ditt liv.
Vad du varit med om, tur att du fick hjälp och stöd och hade styrkan i dig själv att kämpa dig tillbaka.
Du är en människa som ger mycket, bland annat mig. :) Många uppmuntrande ord som gör mig glad.
Var rädd om dig. Stor kram och gonatt.
Vad fint av dig att dela med dig av dina erfarenheter... Att i en tuff stund få till sig ngt som gått bra är nog en oerhörd sporre för den som befinner sig i ngt svårt, det är alltför enkelt att hitta bara skräckhistiorier och deprimerande sådana, i dina prövningar som du skriver ser man o får den personer styrka att kämpa på!
Vad härligt att du tagit dig igenom och i din blogg kan man ofta läsa och se din styrka mellan raderna, det är något fint!
Ta hand om dig o glöm inte bort dig själv - som sagt, så du faller tillbaka i ngt du inte ska eller vill! kram
Jag har hittat hit via K :-)'s blogg och tycker att du skriver klokt och tänkvärt, även om jag har varit dålig på att kommentera. Det du skriver här gör dock sådant intryck på mig att jag känner att jag måste skriva något tillbaka.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och för att du gör det till en sån rak och osentimental berättelse. Trots att du varit riktigt illa däran så andas ändå inlägget en försiktig optimism och det du skriver sist (jag kopierar rakt av); "Så till er alla, som är där jag var, eller ännu djupare ner, vill jag bara säga att hur illa det än är, med rätt hjälp och stöd, så ska det gå att komma förbi det jobbiga och svåra. Ni får aldrig mista den tron..."
De orden hoppas jag verkligen att de som behöver det tar till sig extra mkt av, även om det förstås gäller oss alla.
Ta hand om dig och glöm inte bort att du är värdefull!
TACK! Tack alla ni som läst och kommenterat... Detta har tagit mig en längre stund att skriva, inte för att jag skäms över att jag mått så dåligt, men jag kände att jag på något sätt undanhöll något, och jag vill att det ska vara en ärlig blogg, rakt av...
Till Nina:Jag är jätteglad över att du kikat in hos mig, och för de orden du nu skrev, som gjorde mig jätteglad!Ville titta in till dig också, men din blogg var skyddad! Tack igen! Ha en bra dag!
Tack för en känslosam och bra text. Jag vet vad du menar, har själv varit på botten av den djupaste hål. VIll aldrig, aldrig dit igen.....
