Tidsoptimistens

Vaknade i morse med stel nacke och rygg! Fick låta värktabletterna verka lite innan jag satte lite fart!! Då var klockan på tok för mycket! Det är dan, före dan, före doppardan, men jag känner ingen särskild press! Eller kanske lite? Jag borde göra saker, men varför? Varför stressa och städa? Det viktigaste är väl att alla julklappar är klara, att man får mat i magen och att man har tid för att umgås med nära och kära, eller hur?  Jobbar ju ändå kvällen på julafton så vad spelar det för roll?

Idag blev det en liten vinkväll med Maria, och jag kom och tänka på att OM jag varit ledig denna jul, hade det varit första gången sedan 1987 som jag firat den tillsammans med alla mina syskon! Samtidigt! Olika orsaker till att vi inte gjort det, saker som jag inte vill gå in på här, men sista gången jag minns att alla var samlade på självaste julafton, var julen efter att min pappa gått bort, alltså 1987!!! Det blir väl 22 vår sedan om jag räknat rätt! Med sorg i hjärtat bekräftar jag att det är så...

Minns mina barndoms jular, hur allt var kaotiskt kvällen innan, men hur allt skimrade på julaftons morgon! Idag förstår jag hur mycket slit det låg bakom.. Granen var klädd, julskinkan stekt  och griljerad, och en första julklapp låg och väntade vid fotändan av sängen.. Både mamma och pappa hade varit vakna halva natten för att få denna speciella dag så minnesrik som möjligt för oss barn. Det är något de lyckats bra med! Mina föräldrar lyckades verkligen ge oss barn en  trygg och minnesvärd bild av julen, något jag hoppas ska smitta av sig på mina  egna barn...