Tidsoptimistens

...blev jag hämtad av Birgitta (Jennys mamma) och blev körd till förlossningen och Jenny själv, som väntade sitt allra första barn. Den dagen jag blev tillfrågad att vara med glömmer jag aldrig, och jag blev förstås både glad, stolt och otroligt rörd över att få dela denna stora händelse med henne. Jennys syter Josefin var också med, och vi gjorde allt vi kunde för att hjälpa Jenny och den lilla bebben....

Timmarna gick och Jenny kämpade så hårt, hon var verkligen fantastisk, tror ingen annan hade klarat det som hon, inte en klagan, trots de svåra smärtorna hon hade. Vilken kvinna hon är, jag tror hon kan klara ALLT hon bestämmer sig för. Efter många, många timmar blev det till slut bestämt att bebbeb skulle förlösas med kejsarsnitt, och känlan när allt var färdigt och Josefin kom med det lilla knyttet nere i korridoren ger mig rysningar än idag. Att få en liten bebis i sin famn, direkt efter födelsen är så STORT!! Jag har själv varit med om 2 förlossningar, vilket är det största och vackraste jag någonsin har varit med om, och jag trodde inte känslan kunde bli så stark med någon annans barn, men det var verkligen hur stort som helst!

Lille Vincent, som inte var så liten, utan en från födseln stadig kille på 4060 gram satte då och där ett litet spår i mitt hjärta som jag vet kommer finnas kvar så länge jag lever. Det känns som det finns ett litet osynligt band mellan oss, och jag har lovat mig själv att alltid finnas till hands för Vincent och hans mamma. När jag kom hem på natten, efter, ja, många, många timmar på förlossningen, var jag så upprymd att jag var tvungen att sätta mig, ensam i köket och bara ta in den stora upplevelsen jag precis hade varit med om...