Tidsoptimistens

För en gångs skull har hela julen rusat förbi, och det gillas INTE av mig. Kroppen har bråkat, jag  har inte haft den energi som jag önskat, tyvärr... Men märkligt nog blir det jul ändå, trots att det inte är färdigstädat, kakorna inte är bakade, och all mat inte fixad! Julstädningen blev klar måndagen EFTER jul, men konstigt nog gick även det bra. Äntligen har jag lärt mig att INTE stressa upp mig över sånt jag INTE kan påverka och det är sååå härligt!

Jag satte mig helt enkelt ner och tänkte efter, VAD är viktigt för mig i jul? Familjen kom såkllart på plats ett, och jag har ju glädjen och förmånen att ha min familj omkring mig. Maten, jag menar främst julskinkan, frestelsen och mammas godaste rödbetssallad, och detta hade jag i kylen! Då kan man ju inte klaga eller hur? Julens underbaraste överraskning var att min fina storebror med son från Järbo, kom och hälsade på! LYCKA!

Även om julen på sitt sätt blev lite märklig, så är jag så innerligt tacksam. Tacksam över att jag ändå var med, att jag orkade, att mina barn var nära. Det betyder så mycket mer än allt annat, och jag hoppas att vi alla ser det värdet i livet.... Det betyer så mycket, och inga pengar i världen skullle få mig att missa tiden med min familj en sådan dag som självaste julafton...

Nu väntar ett helt nytt år på oss, och jag hoppas att mina önskningar slår in... Jag önskar mig inget för egen skull, men mycket för mina nära och käras...  Jag tror att vi kan tänka oss till vad vi behöver, så det vore underbart om mina tankar slog in...

Jag önskar er alla en UNFERBAR och fin nyårsafton

kramar

Malin

Jag tror att tomten finns

Ja jag tror att tomten finns, ja jag tror att tomten finns

Och  jag tror att gott som sker, är det man minns

Och  jag tror att tomten finns

Ja jag tror att tomten finns, och vet du varför då

För  jag vill tro att det man riktigt önskar kan man få

Och jag tror att underverk är någonting som händer mig

Lika sant som tomten finns så står du framför mig      

Och jag tror att kärlek är det största som har hänt

I ett nattsvart mörker finns ett ljus som gryningen har tänt

Och jag tror att den som tvingats ner Ska resa sig och stå

Att förlåta den som sårat oss, det tror mitt hjärta på

Ja jag tror att tomten finns, ja jag tror att tomten finns

Och jag tror att gott som sker är det man minns

Och jag tror att tomten finns

Och jag tror att man kan lära sig att leva som man lär

och förstå att jorden räcker till, åt oss som lever här

Ja jag tror att man kan se sitt liv, som en resa som man gör

Och ser man upp från vägens grus, finns himlen ovanför

Jag tror att det som händer i vårt liv, det måste ske

Jag tror att det finns en gud nånstans, fast han är svår att se

Och jag tror att goda gärningar är frön som börjar gro

Och jag tror att tron blir starkare, ju mer man vågar tro

Idag fick man än en gång en tankeställare... Åkte iväg med sonen i morse till bussen. Han var lite sen, så vi fick köra till Slottsbron. Allt var frid och fröjd, jag blinkade och svängde sedan in till hållplatsen. Plötsligt smäller det, en rejäl smäller det till! Pang! Fattar ingenting först! Sitter i bilen intill min son, inser att vad det änvar så mår vi okej...

På en sekund hamnar jag och två bilar till i en krock! Ofattbart! Hur kunde det hända? Sedan gick allt så snabbt, jagringer polisen, efter att en av killarna jag krockat med, samlar in namn och försöker lösa situatinern på sitt sätt. Polisen säger att de ska skicka en bil, men det blev mer än så. Först kom räddningstjänst, på med nackkragar och filtar, sedan kom både polis och ambulans..

Sonen kände av nacken, själv var jag stel av kyla och chock, visste inte riktigt hur det var ställt med mig egentligen, så det slutade med att både jag, sonen och en av killarna fick åka ambulans till Csk i karlstad. Lång väntan, jag låg i sträck på "ryggtäcke", med nackkrage och satt i stort sett fast i britsen, från fötter till huvud. Undersökning av l'kare, sedan röntgen och till sist väntan på plåtarna... Min kropp värkte som eld, inte av olyckans skador, utan av att ligga fastspänd. Jag som inte klarar av att ligga i ryggläge många minuter, tvingades nu, av förklarliga själ, ligga fastspänd mellan halv 9 och 11.

När röntgenplåtarna kom, och frakturer kunde uteslutas blev jag äntligen fri.. Men då var kroppen helt ur funktion, och jag kunde knappt gå. Men vi hade änglavakt, det kunde ha slutat betydligt värre än det gjorde. Vi var nog mest chockade, både jag och sonen. vilken dag det blev! Återigen värderar man om, ser vad som är viktigt i livet, och inser hur lite vi vet, vad snabbt saker och ting kan ske..

Det blir en lugn helg, både jag och sonen är mörbultade, men glada över att alla inblandade klarade sig såpass brra-

Var rädda om varann där ute!

Kramar M

Nyss hemkommern från staden, så nu har vi köpt matta till första delen av hallen och ett nytt skoskåp. Klinkersen ryker nu, och ger istället plats till en gammal hederlig plastmatta i gråsvart! Går allt enligt planerna läggs den in i morgon, sedan kommer de sista listerna upp och då kan även skoskåpet komma på plats. Det som återstår är "väggen" där" spaljen var förut. Nu ska det istället bli en liggande panel, cirka 1 meter hög, som jag ev skriver någon fin text på. Med det är renoveringen äntligen klar sen och man kan börja fixa lite julfint. Ligger lite efter med det, inte en enda tomte har kommit upp, vilket jag alltid brukar fixa till första advent annars. Men den som väntar på något gott.... Önskar er en fin lördagkväll!!

Full fart i livet, med en liten, liten svacka..... Ingen svacka som gjort mig så mycket EGENTLI>gEN, mer en svacka av besvikelse...tror jag. Kroppen har bråkat lite mer än vanligt senaste veckan, och natt till söndag eller måndag, hade jag god lust att amputera både armar och ben. Nästan förbjudet att skriva, självklart vill jag INTE det, men värken som höll mig vaken då, var utom denna värld. Men det kan jag ta, jag är van, så är det ibland.... Jag har också lärt mig acceptera att det är så i perioder. I perioder alltså.... Jag vet ju att efter en sådan här "pärs" kan det bara bli bättre. Det är mitt sätt att ta mig igenom det. Tanken att det kommer bara att bli bättre. Det som kändes mest denna gång var att någon ifrågasatte det... Antydde att jag inte mådde bra, att jag ville så mycket, att jag ville pyssla inför jul osv...

Jag älskar julen, det sticker jag inte under stol med. Jag vill pyssla, jag älskar det, det får mig att må bra... MEN det har ingenting med att göra att jag inte sovit för min värk!!! Känslan jag fick var en antydan om att jag var på väg att bli själatrött igen.. så är det INTE! Hade det varit så, hade jag såklart erkänt det. Jag har varit där, jag vet hur det är, jag vet hur det känns och det är ingenting jag skäms för, tvärtom!!! Jag har lärt mig MASSOR gemom det, och det är inget problem för mig. Det svåra just denna gång, var inte värken, jag vet som sagt att efter dåliga dagar kommer alltid de bättre.. Det svåra var att bli ifrågasatt! Igen! Det gjorde mig otroligt ledsen, även om jag bestämt mig för att aldríg bli ledsen igen för det. Denna gång var det från någon som jag verkligen trodde visste och förstog..  Jag har accepterat min kropp och hur den reagerar i perioder, varför kan inte andra göra det också?