Tidsoptimistens

Dagarna rusar iväg, och som ni märker är jag fortfarande inte något vidare flitig på att blogga eller läsa andras bloggar.. Började ju mitt nya jobb för 2 månader sedan, och det är verkligen fullt upp. Mycket att tänka på, men samtidigt är det en stor utmaning och ett intressant och roligt jobb. Omställninge är dock stor, förut var man ju ute hos brukarna, och jobbade mycket fysiskt, nu är det min stackars hjärna som arbetar mest. Men vi hittar nya lösningar för att underlätta jobbet hela tiden, så i slutändan ska det nog bli rutin även på detta...  även mina barn verkar trivas i sina nya skolor, Josefine på högskolan och Casper på Byggprogrammet, och det är hörligt att se att de verkar ha valt rätt och mår gott.

Idag har jag haft en dag i eftertanke,  som jag har då och då, men speciellt vid årsdagar.. Det har nu gått ofattbara 24 år sedan min pappa lämnade jordelivet och förändrade våra liv för alltid. Dels saknaden efter en älskad pappa, som dog alldees för tidigt, tomheten, någon fattades därhemma, men också det faktum att min mamma aldrig mera blev sig lik igen. Hon levde inte fullt ut efter denna dag, och jag tror att hon är lycklig med att numera finnas i närheten av pappa i himlen..  Dagen har spenderats med en del pyssel, vila och en promenad i skogen, vädret har varit alldeles underbart, soligt och fint..

Många tankar har även gått till P, som inte trivdes i vår värld och beslutade att avsluta det själv. Jag kände henne inte särskilt väl, men det är med sorg i hjärtat jag inser vilka känslor hon måste haft inom sig. Det ligger mycket bakom en så stort beslut, och även om det av många kan anses vara den svages utväg, måste det ha funnits en otrolig styrka och övertygelse för att kunna fullfölja det. Jag hoppas och tror att hon nu funnit sin sinnesro, och att de som lämnats kvar orkar ta sig egenom detta, och se framåt igen..

Var rädda om varandra där ute..... ♥


Malin

Igår var det  då begravning, för min "gubbes" morbror, som hastigt lämnade jordelivet för ett par veckor sedan. Självklart sätter en sådan här händelse igång tankeverksamheten, och för mig blev det nog någon form av "flaschback" från min egen pappas tidiga bortgång.. Det är snart 24 år sedan, som  min pappa somnade in, tätt intill min mamma, och även om chocken var svår, så har jag ändå  lyckats trösta mig själv med, att mina föräldrar, som alltid var kärleksfulla och uppskattande mot varandra, fick avsluta sitt liv i ihop på ett så fint sätt... Ska man sluta sina dagar på jorden så finns det väl inget finare sätt än att somna in med sin livs kärleks armar omkring sig?

Denna kärlek som mina föräldrar hade emellan sig, anser jag vara ganska unik. Inte alla har den förmågan att uppskatta den, och det lilla i livet, som faktiskt kan vara så mycket värt. Men vad det gäller gubbens morbror och hans fru, kunde jag se det kärleksbandet. De var alltid så glada, uppskattande och kärleksfulla mot varandra, vilket i mina ögon är helt unikt. Att mina tankar finns hos de som är kvar kanske inte är så konstigt. Jag har gått igenom det, jag har känt all sorg, all saknad, och jag kan göra det än i dag..

Sen kan jag också känna min egen kärlek, till MIN stora kärlek. Hur skulle jag överleva utan honom? Tanken slår mig ibland, och jag förstår hur svårt livet blev för min mamma efteråt. Lika svårt är det nu för morbroderns fru... Även han fick somna in, tätt intill sin stora kärlek.. I kyrkan sjöng och spelade Jimmy så håren på kroppen reste sig! Så starkt gjort att sjunga för sin morbror på det sätt han gjorde! Även Carina (?) sjöng, bland annat en sång av Lars Berghagen, den heter "Du är för alltid en del utav mig"  som så väl passade in, för mina föräldrar, men speciellt också för morbrodern och hans fru....

En strålande sensommardag, hade jag äran att träffa en underbar människa, en människa som jag tidigare mest kände till som kurator S i en bloggväns blogg... Bloggvännen var inte vem som helst, utan en krigarprinsessa som hade en karisma som slog igenom hela mig, och antagligen allt annat som kom i hennes väg. INGEN lämnades oberörd, det är jag övertygad om. Krigarprinsessan hette Sabina...

Sabina hade hudcancer och slutade sina dagar på tok för tidigt, och ofattbart nog är det i mars 2 år sedan hon lämnade jordelivet. Hon efterlämnade 2 söta döttrar efter sig, sin stora kärlek, sina föräldrar, systrar, vänner och en hel massa bloggvänner, som dagligen följde hennes kamp mot cancern... Jag träffade som ni vet aldrig Sabina på "riktigt", men hon har ändå satt ett djupt spår i mitt hjärta...

Hur det gick till, vet jag inte riktigt, men på något sätt fick jag för en tid sedan kontakt med Sara, och en solig dag kom hon och maken, fotograf Stefan hit till Värmland för att träffa mig.. Ett märkligt möte, det kändes aldrig som en främlig som kom, utan som någon jag hade känt väldigt länge. Häromdagen fick jag lite bilder som Stefan fotat, så jag lägger ut dom här.....



Glada Töser



Utanför "Butiken" i Borgvik



Med alla "Töser" i Hantverkshuset!