Livet kan inte vänta...
Livet kan inte vänta... Sara Natt och dags ord.. Så himla kloka.. Tänker på dom, titt som tätt, sedan jag lärde "känna" Sabina... Minns jag rätt har det gått 6 år sedan hon lämnade jordelivet, men jag kommer aldrig glömma hennes personlighet, hennes kämparglöd, hennes sätt att uppmuntra mig, i mitt vardagliga liv. Tänker ofta på det... Mina I-landproblem mot hennes kamp för livet. Jag lärde mig massor genom det, men önskar att hon fick leva vidare och se det.. <3
Att hennes barn fick ha henne kvar.... Hennes mamma, hennes vänner, Sabinas stora kärlek och alla andra som fick glädjen att lära känna henne...
För en tid sedan fick jag ett PM från en "bekant", en av mina klasskamrater i US-utbildningen.. Vi hälsade så klart på varann ute på "byn". Vi gick ju i samma klass... Mycket mer var det ju inte... Men jag fick mitt PM.. som inleddes med många, många fler... Någonstans känner jag mig såklart hedrad över att hon frågade mig! Önskar bara att jag kunde hjälpa henne.. att allt skulle bli bra....
Det började med symtom.. Hon undrade om jag visste vad det kunde vara... Vidarepepping till undersökningar och slutligen till diagnos. Hela tiden ville jag få henne att tänka positivt.. Jag gjorde ett halsband med "bra" ädelstenar.. Peppade... Ville så gärna få henne att hoppas... JAG hoppades ju...
Men allt gick på tok för snabbt... Jag hann inte med... Hur skulle då hennes nära göra det?
Idag var begravningen, och jag känner mig som en stor lögnare... Jag peppade henne ju, ville få henne att tänka positivt, att allt skulle bli bra.. Men det blev det ju inte!!!!!!!!!!!! Livet kan verkligen vara så jäkla orättvist! Och jag tänker att... hur himla uselt det kan kännas ibland, så ÄR livet en stor gåva.. VI väljer själva, om vi ska gnälla över småsaker, eller glädjas över varje ny dag,,vi är skyldiga alla dom som lämnat oss att göra vårt bästa för att ta vara på dagen,att ta vara på här och nu, eller hur?
Livet kan inte vänta...
