Tidsoptimistens

Innan jag skriver det jag tänkt i detta inlägg måste jag bara först säga att jag visst trivs med mitt jobb! Vet att det varit lite gnälligt och att det kanske uppfattats som jag vantrivts, men så är det förståss inte. Tvärtom så är mina arbetskamrater mycket betydelsefulla för mig, vi har både roligt och skrattar mycket ihop, men kan också gå på djupet och prata när det så behövs. Det jag har svårt för, är att vi som personal blir så dåligt behandlade, ALLTID! Vi ska bara följa med i alla förändringar som sker, utan att helst säga ett ord, vilket är något som kommunen nu är ganska vana. De vet att de bestämmer och gör vad de tänkt, oavsett vad vi tycker om det. Det finns aldrig ett uppmuntrande ord eller någon form av uppskattning, och man känner ofta att man verkligen är på botten i denna karusell styrd av de olika cheferna ovanför. Är man chef kan man åka på både Ålandskryssningar och spaweekendar, men som vanlig arbetare är man aldrig erbjuden ens lite julmat till jul. Allt vi gör, bekostar vi själva, och frågan är hur vårt arbete värderas?

Själv tycker jag att vi är fantastiska, vi som är på "golvet" och jobbar! Vi lever i verkligheten och möter våra brukare varje dag, ser till deras behov, ordnar och trixar om det är något som fattas dom, jobbar efter sunt förnuft, även om man i det stora, ska gå efter en vårdplan. Problemet är att vi jobbar med människor, och vi alla har olika dagar, då vi mår lite olika, eller hur? Det är just dagsformen vi ska bemöta, och vårt mål är ju att se till att våra brukare mår bra! "-Vi bedriver ingen lyxvård", har jag på ryktes vägar hört en av våra högre chefer säga, och om lyxvård betyder att man sitter ner hos en gammal ensam människa för en pratstund, eller steker en pannkaka gjord på egengjord smet någon enstaka gång, som omväxling till de kylda rätterna de flesta äter varje dag, så vet jag inte vart vi har hamnat...

När jag gick min US-utbildning var ledordet i hela kursen HELHETSSYN! Att se HELA männsikan, inte just bara att en person har svårt med förflyttningar, eller klä sig. Hela människan för mig är både kropp och själ, och detta är något jag har med mig varje dag i mitt arbete. Vår tid hos brukaren är förutbestämd, nogrannt uträknad efter brukarens behov, och finns dokumenterad. Summan av alla våra besök per dag är omvandlat till hur många anställda vi bör vara för att klara verksamheten. Vi har telefoner istället för nycklar till brukarna, ett system som är inköpt för att vi ska "slippa" bära nycklar, med cheferna har också möjlighet att via datorn utläsa precis vilka tider och hur länge var och en varit inne hos var och en..

Nu svävade jag ut igen, dessa frågor är så stora för mig, men vad jag vill säga är att jag trots detta trivs med mitt arbete i grund och botten, jag ser det som en möjlighet att själv vara med och påverka så att våra brukare får det så bra som möjligt, den stunden jag är där. Men med alla försämringar och min kropp som periodvis är krånglig undrar jag om det är värt det? När man ser hur luften går ur arbetskamraterna, när grupplokalerna fylls av negativ energi, är det då värt det?