Avdelning 59
"Utsikt från en sjukhussäng"
Efter att ha jobbat i hemtjänsten i många år, var jag ju så van att vara den som hjälper och stöttar. Nu var rollerna ombytta, och känslan tar jag med mig som en erfarenhet. Jag kan välja där, att känna mig utsatt, förnedrad och i underläge, eller se det som en erfarenhet. Orden som jag var så van att säga, "- ingen fara, jag hjälper dig" och "vi är så vana". Det är en tuff känsla när vårdaren är betydligt äldre än en själv.. Men som sagt, en erfarenhet rikare är jag, utan att skriva några detaljer..
Hela nätterna de första 5 dygnen gjordes regelbundna kontroller. Blodtryck, puls och syresättning gjordes. Lyft av höger och vänster ben och arm, rabbla personnummer och datum.. Dygnet runt uppkopplad till EKG. Så ofantligt många blodprover som togs, de kollade verkligen ALLT för att ta reda på vad orsaken till denna propp var. Scannad från topp till tå med både ultraljud och olika typer av röntgen. Härligt nog var alla prover bra, det dom hittade var att jag har ett hålrum i hjärtat som de tror är orsaken.
Människor kom och gick varje dag på rum 15.. Det var bara jag och Elsa 90, som troget stannade kvar.. Blev lite konfunderad över en av nattgästerna, som hamnade i sängen brevid mig.. Han talade vitt och brett i telefonen om hur dålig han var, han kunde inte gå ur sängen ens sa han tíll alla som ringde upp honom, och minuterna efter att han la på luren kutade han ut i dagrummet eller på toa.. VILL en del vara sjuka? Han åkte hem lika snabbt som han kom..
Personalen var helt okej tycker jag.. en del bättre och en del sämre, som på alla ställen. Fastnade speciellt för 2 av undersköterskorna, Stina, som hjälpte mig första kvällen och dagen efter. Hon hade som jag en "karriär" i hemtjänst, för att sedan bli planerare.. Hon var fantastisk på så många sätt.. Och så har vi Linda.. Linda hade sin vecka som var full av arbetspass så henne träffade jag nog mest.
En kväll, jag hade svårt att somna, tankarna flödade i fel riktning och jag hade svårt att vända som rätt.. Då kom Linda.. hon såg direkt att jag hade en svacka, satte sig pä sängkanten och började prata, först om allt möjligt, men sedan frågade hon hur jag mådde.. Jag blev så varm i hjärtat, hon såg MIG, såg att jag funderade för mycket och hjälpte mig rätt i tanken igen. Innan hon gick vidare så gav hon mig en lång och innerlig kram.. Den kramen betydde och betyder så mycket för mig.. jag är ingen superkvinna! Jag försöker att tänka positivt, och tänka att allt ska ordna sig. Men då och där, gick det upp för mig vad som KUNDE ha hänt, och det blev banne mig tufft..
Linda ja.. En annan kväll, då var det lilla Elsa som hade det jobbigt.. Jag hade svårt att varva ner själv, och därmed svårt att somna. Då kommer Linda in, sätter sig hos Elsa och småpratar.. Elsa pratar om när hon var liten, om sina föräldrar, tuffa händelser från barndomen.. Elsa gråter och Linda tröstar.. Så himla fint samtal dem emellan, jag tror aldrig jag kommer glömma det. När Linda gick ut ur vårt rum var jag tvungen att tacka för det fina samtalet.. jag kände mig lugn i både kropp och själ.
Så fick jag komma hem. Så underbart! Fick med mig en manick som jag mäter mitt EKG med, 3 gånger om dagen. När detta är gjort tar de ställning till om jag ska vidare till Göteborg eller inte.. Förhoppningsvis räcker det med den medicinering jag fått, och att jag slipper operation!
8 september 2015 . Som jag minns det!
Denna tisdag började i stort sett som alla andra arbetsdagar, höstens vindar hade gjort sig påmind i min kropp, så lite smärtstillande fick det bli så man orkade med dagen.. Ansiktet på, matlådan med, och sedan iväg..
Efter en timma på jobbet gick jag ut i fikarummet för att sätta på kaffe, samtidigt som en arbetskamrat stog i dörröppningen och pratade.. Så långt var det som vilken dag som helst..
Plötsligt hörde jag en massa oljud i huvudet, kändes som jag stog mitt bland olika maskiner, och i samma veva blev jag fruktansvärt yr.. Jag bad direkt Cia att ringa ambulans, för jag kände att något var väldigt, väldigt fel.. Jag förlorade balansen och höll mig krampaktigt i bänken tills dess att Cia, och Ingrid, som nu kommit ut i köket, fick ner mig på en stol. De fick hålla i mig för jag hade nu ingen som helst ordning på min kropp. Såg sköterskan ute i korridoren och bad dom ropa på henne.. Nu började jag även få svårt att prata och började må väldigt illa..
Sköterskan gjorde AKUT testet på mig och jag klarade alla punkter, förutom att talet var dåligt, men jag svarade rätt, tryckte händerna hårt, och jag minns att sköterskan sa att jag var så stark i båda sidor, så det skulle inte vara någon stroke i alla fall.. Jag hoppades att hon hade rätt, men kände mig väldigt tveksam, förstog direkt att detta inte var stress och själatrötthet. Detta var något helt annat..
Ambualnsen kom, och jag kände det som om någon ryckt musklerna ur kroppen på mig. Jag hade ingen som helst styrsel, och spydde galla, hela vägen in.. Försökte att andas lugnt och att inte stressa upp mig. När vi väl kom fram till sjukhusset var Fille redan där. Vid det här laget var jag så sjukt trött så jag har inte helt klart för mig vilken ordning allt skedde, men minns att AKUT testet fortsatte de med på CSK, klarade allt dom bad mig om, ben upp i taket, armar i taket, ett leende, och rätt svar på allt de frågade, men hade väldigt svårt att prata..
Kom in på röntgen och svaret förvånade läkaren.. En relativt stor propp i lillhjärnan. Jag visade inte helt de symtom man vanligtvis har, men jag visste hela tiden, att något var väldigt, väldigt tokigt. Jag var rädd men försökte hålla mig lugn, tänkte på mina barn och min fina gubbe, och kände styrkan från dom. Tankens kraft, allt ska bli bra, intalade jag mig själv, och det blev det. Jag fick behandling intravensöst direkt, och fick sedan komma upp på Strokeenheten och avdelning 59.
