Tidsoptimistens

Denna tisdag började i stort sett som alla andra arbetsdagar, höstens vindar hade gjort sig påmind i min kropp, så lite smärtstillande fick det bli så man orkade med dagen.. Ansiktet på, matlådan med, och sedan iväg..

Efter en timma på jobbet gick jag ut i fikarummet för att sätta på kaffe, samtidigt som en arbetskamrat stog i dörröppningen och pratade.. Så långt var det som vilken dag som helst..

 

Plötsligt hörde jag en massa oljud i huvudet, kändes som jag stog mitt bland olika maskiner, och i samma veva blev jag fruktansvärt yr.. Jag bad direkt Cia att ringa ambulans, för jag kände att något var väldigt, väldigt fel.. Jag förlorade balansen och höll mig krampaktigt i bänken tills dess att Cia, och Ingrid, som nu kommit ut i köket,  fick ner mig på en stol. De fick hålla i mig för jag hade nu ingen som helst ordning på min kropp. Såg sköterskan ute i korridoren och bad dom ropa på henne.. Nu började jag även få svårt att prata och började må väldigt illa.. 

 

Sköterskan gjorde AKUT testet på mig och jag klarade alla punkter, förutom att talet var dåligt, men jag svarade rätt, tryckte händerna hårt, och jag minns att sköterskan sa att jag var så stark i båda sidor, så det skulle inte vara någon stroke i alla fall.. Jag hoppades att hon hade rätt, men kände mig väldigt tveksam, förstog direkt att detta inte var stress och själatrötthet. Detta var något helt annat..

 

Ambualnsen kom, och jag kände det som om någon ryckt musklerna ur kroppen på mig. Jag hade ingen som helst styrsel, och spydde galla, hela vägen in.. Försökte att andas lugnt och  att inte stressa upp mig. När vi väl kom fram till sjukhusset var Fille redan där. Vid det här laget var jag så sjukt trött så jag har inte helt klart för mig vilken ordning allt skedde, men minns att AKUT testet fortsatte de med på CSK, klarade allt dom bad mig om, ben upp i taket, armar i taket, ett leende, och rätt svar på allt de frågade, men hade väldigt svårt att prata..

 

Kom in på röntgen och svaret förvånade läkaren.. En relativt stor propp i lillhjärnan. Jag visade inte helt de symtom man vanligtvis har, men jag visste hela tiden, att något var väldigt, väldigt tokigt. Jag var rädd men försökte hålla mig lugn, tänkte på mina barn och min fina gubbe, och kände styrkan från dom. Tankens kraft, allt ska bli bra, intalade jag mig själv, och det blev det. Jag fick behandling intravensöst direkt, och fick sedan komma upp på Strokeenheten och avdelning 59.