Tidsoptimistens

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag

Efter en lång och otroligt nervpirrande dag, kommer då lilla Love till världen! Mina vänner Maria och Per-eriks son, precis så vacker som jag hela tiden sett i min inre syn. Önskar föräldrarna och syskonen ett stort grattis, och LYCKA TILL.... Hoppas jag får vara en del i lille Loves liv...

För 2 år sedan bytte vi innerdörrar i huset, och satte igen de glasrutor som vi tidigare hade ovanför varje dörr. Så var det meningen att vi skulle tapetsera, men då hade inte hittat några tapeter som vi ville ha.. Sedan gick tiden, man vande sig lite med att det var som det var. Otroligt, hade detta varit för 10 år sedan hade jag blivit tokig av att vänta så länge med att få det klart. Nu har vi ju dessutom fått en hel del annat gjort under dessa år, så helt på latsidan har vi ju inte varit.. Men i helgen har vi äntligen dragit igång. Tapeterna är nerrivna, det är spacklat och slipat 2 gånger, och bäst av allt, spaljen är nedriven!!! Den har jag ogillat så länge, men nu är den ett minne blott.



Med sågen i högsta hugg....



... och i ett nafs är spaljen borta!

  

En hel del arbete är dock kvar, det är nu spacklat och slipat 2 gånger, nu ska taket och panelen målas, sedan ska det tapetseras försåss. Sen ska vi ersätta spaljen med något annat, men det får ni se när det är klart!!! Härligt att få det klart innan advent.

Kände att det varit lite FÖR mycket fokus på sorg och död i min blogg senaste tiden, och det är inte alls min tanke, Självklart vill jag ha en glad, varm och energigivande blogg....  Dessvärre består livet av både glädje och sorg, och förhoppningen är ju alltid att glädjen ska ta över. Dessvärre händer det mycket omkring mig, och även om jag inte är den som drabbas personligen,  har jag lite svårt att släppa det ändå. Jag har nog lite FÖR lätt att sätta mig in i andras situationer, och känner såklart med dom som drabbas av både det ena och andra.

Ofta önskar jag att jag hade det där trollspöt, som med en enda liten vevning, skulle få allt att bli bra igen. Självklart är det inte så enkelt, det SKA inte ens vara så enkelt, det vet jag ju... Om inte sorg och elände fanns skulle vi människor kanske inte lära oss det vi faktiskt lär oss. Att känna empati, att uppskatta livet, ta vara på varandra och att ta vara på varje ny dag...

I de svåraste stunder försöker jag tänka: - Nu kan allt bara bli bättre- Svårt kan det vara, men det kan ändå hjälpa en framåt... Tanken kan göra underverk, jag har bevis för det. Det du tänker kommer till dig,så det gäller att tänka vad man ska tänka, eller hur?

Var rädda om er därute...

Kram!

Alla helgona...En helg till minne av dom som lämnat jordelivet, blir också ännu en dag till eftertanke...  Jag tänker återigen på min pappa, som fick lämna oss på tok för tidigt. Min pappa, som älskade livet och sin familj och som verkligen ville leva. Som krampaktigt höll sig kvar, ett  helt år efter att läkarna gett honom ett par månader. Han levde på livsvilja! Jag tänker på Åsa, som var bästa kompis med min syster, men som också var en vän till hela vår familj. Åsa, den enda som troget fanns kvar när A fick barn  i tidig ålder... Då de andra i vänskapskretsen festade runt, var Åsa den som fanns där, i vått och torrt.... En ung människa med en stor värme och kärlek.  

Jag och F var till kyrkogården idag. Ny lykta, och fina gravljus lyste upp den dekorerade graven hos min fina mamma och pappa. Vi hade köpt till änglavingar till "Engångsljusen", där man kunde skriva till egen text om man ville... J skrev en underbar text till sin mormor, och en hälsning till sin morfar, trots att hon aldrig fick glädjen att traffa honom... När jag gick där på kyrkogården tänkte jag självklart på dom som mist sitt liv alldesles förtidigt. Min vän och klasskamrat Katja, vem vet egentligen vilket öde hon mötte?  Minns jag rätt om hon bara blev 30 år? Ing-Marie, som var den som fick mig att ta mitt första bloss, bakom kiosken i Älvenäs, blott 9 år gammal..  Ing-marie dog i lungcancer för 4 år sedan. Hon blev 39 år. Conny, som slarvade med att knäppa moppehjälmen, och blev på körd av en bil... Han blev 15. Länge sparade jag en bit plast av blinkersen på hans moped i mitt smyckeskrin. Conny blev 15 år, och han dog på min gata.... Jag glömmer det aldrig.  Även stefan slutade sitt liv i en mopedolycka, och även han var 15 år...

 Sen har vi Sabina, ännu någon jag lagt mina tankar till idag. Jag kände aldrig Sabina på "riktigt", men det känns så.. Sabina blev blott 34 år och dog av melignt melanom.. Hon efterlämnade såklart en hel familj, men också 2 små  barn. Det gör ont! En dag som denna har jag tänkt mycket, tänkt på dom som lämnat, men också på hur otroligt tacksam jag är för varje dag som jag finns här, som jag andas, och som min fina familj andas....

Till eftertanke.... Jag älskar livet! Många av våra bekymmer är faktislt SMÅ bekymmer.....

Var rädda om varannn!

Kram

M