Tidsoptimistens

Nu har jag varit sådär dålig på att skriva igen. Vet inte riktigt vad det beror på, men kanske är det så att behovet går lite i vågor. Ibland är ju behovet att skriva av sig riktigt stort, ibland behöver man det inte alls. Allt liksom bara flyter på..

 

Jag har ju alltid skrivit mycket. Älskade att skriva uppsatser i skolan, och skrev mycket dikter på fritiden. Jag har även skrivit dagbok ända sedan jag var liten, och hade en sån där dagbok med en liten, liten nyckel i guld. De flesta tjejer har nog haft en sådan. Men för mig fortsatte skrivandet, år efter år ända tills barnen kom. Då skrev jag istället i en varsin bok till dom istället för en sån där "Boken om mig", som de flesta annars har..

 

När bloggandet slog igenom, läste jag många, men sedan började jag så småningom att skriva i en egen. Jag hade en handfull bloggar som jag följde varje dag, och jag kan uppleva att vi lärde känna varandra trots att vi aldrig träffats. Vi peppande varandra när någon var lite nere, tipsade varandra om olika saker och gladdes med varandra om något speciellt roligt inträffade. Flera av mina bloggkompisar har också lagt ner sitt bloggande av olika skäl, och en av dom, en mycket speciell människa finns inte längre hos oss, men mina tankar är med henne väldigt ofta. Märkligt det där, hur en annan människa verkligen "sätter" sig, trots att man  aldrig någonsin träffats eller ens pratat med varandra på annat sätt än genom kommentarsfältet i respektive blogg.. Sabina, du är den starkaste stjärnan på himlen, för jag har aldrig mött någon så speciell som du...

 

I dagarna firade min Jossa 1-årsjubileum med Niclas, och nu har de köpt sig en trerummare och flyttar den 7 april. Det kommer att bli konstigt, då blir vi bara 3 härhemma, men jag är otroligt glad för hennes skull. Hon har träffat en genomsnäll kille och jag kunde inte ha önskat mig mer.. Men då han redan har en etta så har jag fåt vänja mig lite att hon är borta många dagar och nätter i veckan. 

 

Arbetsmässigt är det fullt upp och under hösten har jag varit väldigt sliten efter jobbet, så det har inte blivit alls så mycket socialt som jag önskat. Kroppen har varit ganska snäll i alla fall, det är väl bara yrseln som tilltagit mer och mer. Från början var jag ju bara yr när jag körde bil, men senaste månaderna har det kommit både när jag står, går, sitter och ligger.. Lite läskigt är det, och jag skulle kanske, som min gubbe säger, kolla upp det.. Man tänker ju att det ska gå över och skjuter upp läkarbesöket. Efter att ha blivit utskrattad senaste gångerna jag besökt vårdcentralen så känns det ju sådär. En läkare satt till och med och googlade på mina krämpor..Väldigt tråkigt, och jag är tacksam att mina bekymmer inte är livshotande, för stackars den som verkligen behöver riktig vård..

 

För att utesluta att det är pga jobbet och alla dess uppgifter som gör mig yr, har jag nu tagit lite ledigt för att se om yrseln lanar av lite.. Och jag har hittills haft underbara lediga dagar. På torsdagen var jag, Josse, Syrran och syskonbarnen till Charlottenberg på shoppingrunda, och jisses vad skoj vi hade. Igår fredag, trotsade jag min trötthet och träffade två gymnasiekompisar. Det blev god mat och gott att dricka, en snabb resa genom de 27 år som gått sedan vi sågs ordentligt sist. Otroligt många skratt blev det, men också mycket allvar. Märkligt det där, att trots alla år, finner man varandra direkt, precis som om åren aldrig existerat.. Vi kommer definitivt träffas snart igen.

 

Idag har det i stort sett bara blivit pyssel, vilket heller inte är så bara.. Orken har inte funnits för det heller på länge, så det är skönt att få lite beställningar klara. Nu ska jag slappa lite framför tvn, och sedan blir det bingen.. Mycket ska hinnas med i morgon hade jag tänkt. En kram till alla som vill ha eller som behöver 

/Malin