Tidsoptimistens

I måndags var det dags för årlig kontroll, och samtidigt dags för att träffa den 100:e läkaren i ordningen. Är så trött på det här, dra samma historia, igen och igen, kan de inte läsa journalen innan besöket? Denna läkare var säkert bra, speciellt om man hade någon form av utmattningssyndrom. Något sa mig att det var det som var hans "grej"...

Hursomhelst! Hade laddat lite! Tänkt på Saras ord! Skulle vara tuff och kräva magnetkamera av hjärnan! Men icke... Mesig till tusen  satt jag på en hård stol i behandlingsrummet efter att blodtrycket tagits. Försökte förklara min värk, min ibland, neurologiska trötthet, alla anledningarna till att jag vill ha en MS diagnos utesluten. Jag säger utesluten, för innert inne tror jag inte att även jag ska ha den. Då är jag mer bekymrad för syster yster...

Han var inte så intresserad av att utesluta denna sjukdom, tvärtom fokuserade han på att min sk neurologiska trötthet kanske kunde vara utbrändhet av något slag? Han frågade om mitt jobb, mina ansvarsområden, om de inte var ganska stora? Jag förklarade att mina symrom kommit INNAN detta arbete, att jag en gång varit själatrött och faktiskt VET vad det innebär, att jag KAN känna igen det om det skulle komma tillbaka.

Läkaren avslutade besöket med att göra ett styrketest, där jag självfallet "failade".. Jag hade en viss försvagning i muskelaturen, men någon röntgen var inte aktuell OM jag inte blev sämre. Så frågan är om man ska hoppas på att jag blir sämre, ELLER hoppas på att sjukdomsförloppet stannar här och nu? Är ju de flesta dagarna riktigt okej, så varför klaga? Jag vill inte klaga, men för mig är det viktigt, är det så här jag kommer att vara livet ut, så hanterar jag det! Kan jag bli sämre, så vill jag om det är möjligt att sjukdomsförloppet ska stoppa upp så länge det är möjligt...

Jaja... jag kan inte göra mer just nu. Läkaren var i alla fall INTE snål på Citodon som den förra var. Fick utskrivet 100 tabletter x 4, så jag ska nog hanka mig fram ett tag till...

Kram på er!

Har precis tittat på Tv4 play och torsdagens program av Efter tio med Malou Von Sivers och där både Sara Natt och dag och Johanna Najjar medverkar...  http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/efter_tio?title=efter_tio&videoid=2171007  Känner mig lite...låg.  Programmet handlar om den Bloggande patienten, där bla Johannas syster Sabina hade en stor roll. För hon var en patient. Hon bloggade. Hon hade cancer. Programmet handlade väl lite om att blogga eller INTE blogga som patient. Personligen tror jag att det hjälper mycket. Man kan öppna upp sina tankar för människor man egentligen inte känner. Det kan låta märkligt, jag vet, men ibland tror jag det är lättare att skriva av sig, att skriva vad man verkligen känner, att vara lite "anonym". För att prata med sina nära och kära kan nog öppna upp för en rädsla för att såra, att berätta sådant som dom egentligen inte vill eller orkar höra, saker som kan vara SVÅRT att prata om.

Jag tycker själv att det är skönt att ha en blogg att skriva av mig på, även om jag inte längre uppdaterar så ofta. Inte fr att jag  har någon sjukdom att jämföra med Sabinas cancer, men jag kan ibland känna att det är skönt att gnälla av sig lite.. Sabina, som verkligen var sjuk, gnällde väldigt sällan, hon var verkligen en underbar människa på många sätt, så klok, en männiksa som jag lärde känna just genom bloggen. Önskar så att jag hade fått träffa henne på riktigt, hon är en av mina vardagshjältar...

I höstas träffade jag ju Sara som var kurator till Sabina och som också skrivit böcker om henne. Kändes lite märkligt att möta upp henne här i Grums,att hon bilade hela vägen frn Stockholm för att träffa mig. Det blev en intervju, och hon fick mig att vakna upp lite... Saker som jag förträngt, kom upp till ytan, och jag är glad att jag har tidningen som påminner mig.. Hennes ord om vad jag borde göra, och hon har ju rätt..





Ett av de sista orden Sara sa innan våra vägar skildes för denna gång, var att jag var så lik Sabina. Förresten var det hennes första ord också, när hon klev ur bilen och utbrast, - titta Stefan,m vad lik Sabina hon är. Stefan höll dock intem ed, och till utseendet är vi heller i nte särskilt lika. Men att överhuvudtaget ens bli jämförd med en så klok och stark människa som Sabina, gör mig mer än hedrad.. 

Snart är det årsdag igen, 3 år har passerat sedan Sabina lämnade jordelivet, och jag undrar så hur det går för hennes familj? Hennes barn och vänner..  En sak är säker, utan Sabinas blogg hade jag aldrig ens vetat vem hon var, så visst har bloggen betydelse? 

Jisses vilken värk jag har i nacke, axlar och skulderblad! Vet inte vad jag ska skylla på, men jag bestämmer här och nu att det är MYCKET bättre redan i morgon. Läkarbesök den 19:e och jag hoppas denna läkare (100:e i ordningen) förstår mina bekymmer och skriver ut lite Citodon, för det är det enda som hjälper tyvärr... Där har jag gnällt klart, för jag vet att efter de dåliga dagarna kan det bara komma bättre dagar, eller hur?

Haft en riktig mysdag idag, först sovmorgon, sedan besök av bästaste storasystern med familj, och jag tror att jag får avslöja att jag i augusti kommer att bli GAMMELMOSTER/PLASTMORMOR.... Kanske lite fräckt att skriva plastmormor, men lite speciellt blir det, då Nathalie, som den blivande mamman heter, varit en stor del av mitt liv. Syrran var ju bara 18 när hon föddes, (jag var 16) och till att börja med bodde de i mitt flickrum, så jag var uppe med henne när hon skrek på natten, för att avlasta min fina syster, jag har varit med på brutna nyckelben, sprutor, tidiga lussemornar på dagis, första skoldagen och mycket annat, hon har sedan hon föddes varit en stor del i mitt liv, och det värmer mosterhjärtat att veta att hon nu delar sitt liv med den finaste killen man kan tänka sig! Jag ska verkligen bli gammelmoster!!! Min syster ska bli MORMOR! Det är så stort!!! Underbart skoj att se dom alla idag, och magen har minsann växt lite sen sist!

Idag har vi även varit på 20 årskalas hos kusin Sebastian, och det påminner mig om att min egna lilla, stora Jossa fyller detsamma om en månad! Förstår inte att det gått så snabbt! Min lilla tös är VUXEN! Vacker, klok, omtänksam och alldeles underbar är hon, precis som min son Casper. De har båda stor empatiförmåga, är roliga och är självständiga individer... Jag skulle kunna ta ner månen för dom om dom bad mig, de är den vackraste gåvan i världen...

Denna lördag har det även varit finalen i melodifestivalen... ÄNTLIGEN, efter x antal delfinaler, (gillar den gamla verionen, då det var EN lördag, sen var det klart) har segraren utmärkts och denna gång var det Loureen som tog hem titeln. Jag är ganska nöjd med bidraget, tycker att hon kan representera Sverige riktigt bra! Är glad att inte dryga Danny vann, jag har träffat honom och VET att han verkligen ÄR dryg! Också glad för att Torsten fick fina poäng av svenska folket.. Han har kämpat genom både missbruk och annat och nu "rest sig igen". Det är stort!!

Nej, nu orkar nog inte huvudet mer, dags att hoppa i bingen!! Natti natti på er! <3

Antar att det är fler än jag som sett detta fantastiska program på tisdagar i ettan. Jag kan inte sluta att imponeras av deltagarnas kämparglöd, trots att deras förutsättningar kanske inte är de bästa, och det är med sorg i hjärtat deltagare efter deltagare måste ge upp på grund av att deras kroppar säger stopp.. 

Ännu sorgligare var det att läsa í tidningen att Madde hastigt avlidigt.. Hon var endast 13 år gammal när hon fick cancer i ena benet, vilket slutade med amputation. Trots detta satte hon upp olika mål, var positiv och glad. Genom en olyckshändelse i samband med en ridtur, avled hon hastigt blott 26 år gammal..

Till viss del kan jag hålla med om att man inte ska behöva fira alla ♥ dag, man älskar ju som sagt dom man älskar, alla dagar på året. Samtidigt kan det vara fint med lite extra omtanke och eftertanke, vi är allt som oftast på språng, livet rusar förbi och vi kan behöva påminnas om vad vi har omkring oss... Jag brukar skänka en slant till hjärtebarnen denna dag, och det kan också bli en liten tradition som ni gärna får ta efter, då blir dagen än mer viktig!  Till middag idag gjorde vi  egen pizza med ost, skinka, färska champinjoner, tomat, lök och färsk ananas.. Det smakade mumma!



Efter det blev det fina hjärtebakelser, som smakade jättegott, trots att man inte orkade äta upp den efter den mättande pizzan. Men det finns "nån" som gärna tar över det man själv inte orkar äta.



Nämligen våran lille fyrbente.. Jag vill inte påstå att han tigger... Eller? Vad tycker ni?



....men han vet nog att om man ser riktigt söt ut, så brukar det ge resultat... För han kommer närmare och närmare målet!

Idag är det 19 år sedan 2-årige James Bulger kidnappades och misshandlades till döds av 2 tioåriga pojkar, ett tragiskt öde för alla inblandades nära och kära. Dessutom hittades en av mina mest spelade artister på 80 talet, Whitney Houston död på ett hotellrum tidigt i morse....



Må hon finna den frid hon inte verkar ha funnit i jordelivet....

Efter en tung höst och vinter, då jag varit väldigt trött och sliten, kände jag idag, återigen att min gamla energi och vilja att få lite gjort kommit tillbaka. Vilken härlig känsla, jag hoppas att energin också är här för att stanna. Efter jobbet idag har jag handlat, lagat mat, gjort en köttgryta till i morgon, tvättat och hängt tvätt, dammsugit hela huset, vikit tvätt, renbäddat och bakat bullar....



Så skojigt att återigen kunna baka lite. Har haft svårt att knåda degen ordentligt, eftersom jag är svag och har värk i handlederna. Men i julklapp fick jag ett perfekt hjälpmedel av min fina gubbe, så nu är det bara att baka igen! Härligt!

Igår var det dags att fira finaste Jenny, som nyligen fyllt ofattbara 30 år. Vi centrumpinglor träffades hemma hos mig för ett par veckor sedan för att planera vårt firande, men vi gjorde nog bort oss då vi samtidigt hade en vinkväll... Sången vi skulle göra om, och sjunga för Jenny, kom vi ingen vart med, inte visste vi vad vi skulle köpa, eller vilken vi skulle vara... Men en myskväll fick vi i alla fall...

Men igår var det då dags för festen, vi pinglor från centrum samlades här innan och gjorde oss klara..



Magnus Uggla



Ozzy hjälper prinsessan Viktoria med svinryggen.....



Cruella De Ville.....

När vi väl kom till festen fick vi förståss först gå på röda mattan, var och en blev fotagraferade, precis som kändisar ska bli när dom gör entreé.



Ozzys fru Sharon med en SNÄLL Cruella..



Glad Caroline af Ugglas



Marilyn Monroe, Becks granne och prinsessan Viktoria får uppdrag av Lady Gaga och Kicki Danielsson. Visste ni förresten att Kicki är mamma till Lady Gaga? Lite insiderinformation från någon som var där...



Uggla och Ozzy är glada....



Prinsessan Viktoria och Cruella... Visste ni att dom är syskon?



Sandy tuggar tuggummi.....



Lady Gaga och Amy Winhouse



Becks granne....



Och sist men inte minst, festens hetaste par.... Det är kärlek det!

Vilken underbar känsla!! Ledig en vardag, vilket är något jag saknat sedan jag började min dagtidstjänst som planerare i kommunen. Jag är ju en kvällsmänniska, kommer oftast inte i säng i tid, och älskar slöa "mornar", skrota runt i tofflor och morgonrock, dricka kaffe och se morgontv:n, det är härligt det..

Idag tog jag ledigt, så jag hoppas min kollega får en lugn dag. Vissa dagar är det verkligen fullt upp med olika uppgifter och nya ärenden. Men det får vi bita tag i under morgondagen i så fall! Jag har precis varit inne hos katterna som jag passar i 2½ vecka när mina vänner är i Afrika på semester, och nu ska jag ta ett litet städryck innan dusch och en bilfärd till Säffle och syster yster. Vi ska leta tyger till min Di Leva klänning som jag ska ha på kändisfesten på lördag. Syrran påstår att en sådan syr man på ett kick, så då är man väl inte ute i sista minuten va? Tidsoptimist, det är jag det!!!  Nej, dags att sätta lite fart här!! Ha det bäst!

Kramar ♥ Malin

Jag lovar och jag lovar... Lovar att jag ska skärpa mig med inläggen, för de få läsare som jag vet  fortfarande kikar in till mig. Ni är så söta som inte glömmer bort mig! ♥ Dessvärre är jag nog en riktig värmlänning, jag lovar och jag lovar...

Nya jobbet är väldigt roligt och mycket spännande, men det tar dessvärre också mycket energi... Svårt att sitta i den positionen att planera, när man vill att alla ska må bra. Självklart innebär det stora förändringar för dom som det berör. Men jag tror på detta, ser framåt, ser möjligeterna vi kan få ut av det i framtiden. Möjligen är det så att jag inte har så mycktet energi från början, och då räcker den inte så mycket längre än till arbetet. Både jag och gubben har varit otroligt slitna denna vinter, men jag tror att ljuset som sakta kommer oss närmare ska råda bot på tröttheten. Saknar dock mina vänner, alla småtroll som jag känner, för dom har jag sett på tok för lite under en tid nu. Men som sagt, det blir nog bara bättre.

Idag fick jag i alla fall bekräftat att trafikolyckan i december INTE var mitt fel!! Det trodde jag i och för sig inte heller, men man kan ju heller aldrig veta vad dessa utredningar tar fasta på. Allt gick ju bra, och det är trots allt det viktigaste. Känner däremot att jag inte längre gillar att köra bil. Tänkte på det senast i morse när jag terigen körde sonen till bussen, jag känner mig OSÄKER! Rädd! Hjärtat slår snabbt och jag är onaturligt vaksam.. Tror även Casper känner det, i morse sa han; - Kör försiktigt när du kör ut nu! Förstår inte varför  jag känner så här, det var ju ingen jättestor krock egentligen, det var ju bara bakifrån, men smällen minns man ju alltför väl. Först fattade jag ingenting, sedan ser jag en bil som "svischar" tätt  förbi mig... Nåja, det ska väl gå över det också.

Annars är januari födelsedagsbarnens månad... Hittills har Moa, svärfar, svägerskan, Lille Hugo, Marita och Peter fyllt, kvar är lilla "Pålle", dvs Emelie, som är syster ysters yngsta... Passar därför på att säga GRATTIS till dom alla här. Nu är det fredag och jag ska mysa med lite god mat och dryck framför tv:n ...

Ännu en helg som rusat förbi, trots att man fick en extra ledig dag i samband med trettondagen. Inte har man orkat/hunnit allt man önskat, både jag och gubben har varit slitna denna vinter, så vi missade även 50-årskalaset på CCC. Energin fanns inte, och det är nog värre för min gubbe än för mig. Hoppas man piggnar till i takt med att det blir ljusare ute. Helgen har bestått av pyssel, har haft några beställningar som skulle vara klara tills idag, kors i taket hade jag hit svärföräldrarna på middag idag och gårdagen spenderade vi i stan. Jag köpte mig sängborden jag gått och klurat på så länge.. Det finns för många modeller att välja bland så man får lite beslutsångest emellanåt..


Det fick bli denna modell, fast i vitt då....


Märkligt nog är det redan dags att städa uy julen, men jag tänker suga på den karamellen lite till..  Tycker att det är så mysigt med all julbelysning, gran och alla tomtarna, och som vanligt gick även julen på tok för snabbt. Nästa år kanske man hinner njuta mer, för jobbar jag kvar på den jobb jag har idag (tjänsen är i försöksstadiet), så blir ledigheten betydligt större så, och ni tycker väl jag är tokig när jag säger att jag redan längtar dit..

Veckan som kommer ska jag vara social!!! Jag ska verkligen försöka träffa mina vänner och mina "småtroll", som jag saknar så mycket, så det ska stå på prio 1 listan. Sen hoppas och tror jag att jag ska få hämta min lilla "pärla" som varit 2 veckor på verkstaden efter vår krock. Pratade med firman i onsdags, och då var den på lackering så det vekar vara på G i alla fall..

Kom just på att jag idagarna varit rökfri i hela 14 år, och det är något jag är så stolt över!!!!

För en gångs skull har hela julen rusat förbi, och det gillas INTE av mig. Kroppen har bråkat, jag  har inte haft den energi som jag önskat, tyvärr... Men märkligt nog blir det jul ändå, trots att det inte är färdigstädat, kakorna inte är bakade, och all mat inte fixad! Julstädningen blev klar måndagen EFTER jul, men konstigt nog gick även det bra. Äntligen har jag lärt mig att INTE stressa upp mig över sånt jag INTE kan påverka och det är sååå härligt!

Jag satte mig helt enkelt ner och tänkte efter, VAD är viktigt för mig i jul? Familjen kom såkllart på plats ett, och jag har ju glädjen och förmånen att ha min familj omkring mig. Maten, jag menar främst julskinkan, frestelsen och mammas godaste rödbetssallad, och detta hade jag i kylen! Då kan man ju inte klaga eller hur? Julens underbaraste överraskning var att min fina storebror med son från Järbo, kom och hälsade på! LYCKA!

Även om julen på sitt sätt blev lite märklig, så är jag så innerligt tacksam. Tacksam över att jag ändå var med, att jag orkade, att mina barn var nära. Det betyder så mycket mer än allt annat, och jag hoppas att vi alla ser det värdet i livet.... Det betyer så mycket, och inga pengar i världen skullle få mig att missa tiden med min familj en sådan dag som självaste julafton...

Nu väntar ett helt nytt år på oss, och jag hoppas att mina önskningar slår in... Jag önskar mig inget för egen skull, men mycket för mina nära och käras...  Jag tror att vi kan tänka oss till vad vi behöver, så det vore underbart om mina tankar slog in...

Jag önskar er alla en UNFERBAR och fin nyårsafton

kramar

Malin

Jag tror att tomten finns

Ja jag tror att tomten finns, ja jag tror att tomten finns

Och  jag tror att gott som sker, är det man minns

Och  jag tror att tomten finns

Ja jag tror att tomten finns, och vet du varför då

För  jag vill tro att det man riktigt önskar kan man få

Och jag tror att underverk är någonting som händer mig

Lika sant som tomten finns så står du framför mig      

Och jag tror att kärlek är det största som har hänt

I ett nattsvart mörker finns ett ljus som gryningen har tänt

Och jag tror att den som tvingats ner Ska resa sig och stå

Att förlåta den som sårat oss, det tror mitt hjärta på

Ja jag tror att tomten finns, ja jag tror att tomten finns

Och jag tror att gott som sker är det man minns

Och jag tror att tomten finns

Och jag tror att man kan lära sig att leva som man lär

och förstå att jorden räcker till, åt oss som lever här

Ja jag tror att man kan se sitt liv, som en resa som man gör

Och ser man upp från vägens grus, finns himlen ovanför

Jag tror att det som händer i vårt liv, det måste ske

Jag tror att det finns en gud nånstans, fast han är svår att se

Och jag tror att goda gärningar är frön som börjar gro

Och jag tror att tron blir starkare, ju mer man vågar tro

Idag fick man än en gång en tankeställare... Åkte iväg med sonen i morse till bussen. Han var lite sen, så vi fick köra till Slottsbron. Allt var frid och fröjd, jag blinkade och svängde sedan in till hållplatsen. Plötsligt smäller det, en rejäl smäller det till! Pang! Fattar ingenting först! Sitter i bilen intill min son, inser att vad det änvar så mår vi okej...

På en sekund hamnar jag och två bilar till i en krock! Ofattbart! Hur kunde det hända? Sedan gick allt så snabbt, jagringer polisen, efter att en av killarna jag krockat med, samlar in namn och försöker lösa situatinern på sitt sätt. Polisen säger att de ska skicka en bil, men det blev mer än så. Först kom räddningstjänst, på med nackkragar och filtar, sedan kom både polis och ambulans..

Sonen kände av nacken, själv var jag stel av kyla och chock, visste inte riktigt hur det var ställt med mig egentligen, så det slutade med att både jag, sonen och en av killarna fick åka ambulans till Csk i karlstad. Lång väntan, jag låg i sträck på "ryggtäcke", med nackkrage och satt i stort sett fast i britsen, från fötter till huvud. Undersökning av l'kare, sedan röntgen och till sist väntan på plåtarna... Min kropp värkte som eld, inte av olyckans skador, utan av att ligga fastspänd. Jag som inte klarar av att ligga i ryggläge många minuter, tvingades nu, av förklarliga själ, ligga fastspänd mellan halv 9 och 11.

När röntgenplåtarna kom, och frakturer kunde uteslutas blev jag äntligen fri.. Men då var kroppen helt ur funktion, och jag kunde knappt gå. Men vi hade änglavakt, det kunde ha slutat betydligt värre än det gjorde. Vi var nog mest chockade, både jag och sonen. vilken dag det blev! Återigen värderar man om, ser vad som är viktigt i livet, och inser hur lite vi vet, vad snabbt saker och ting kan ske..

Det blir en lugn helg, både jag och sonen är mörbultade, men glada över att alla inblandade klarade sig såpass brra-

Var rädda om varann där ute!

Kramar M

Nyss hemkommern från staden, så nu har vi köpt matta till första delen av hallen och ett nytt skoskåp. Klinkersen ryker nu, och ger istället plats till en gammal hederlig plastmatta i gråsvart! Går allt enligt planerna läggs den in i morgon, sedan kommer de sista listerna upp och då kan även skoskåpet komma på plats. Det som återstår är "väggen" där" spaljen var förut. Nu ska det istället bli en liggande panel, cirka 1 meter hög, som jag ev skriver någon fin text på. Med det är renoveringen äntligen klar sen och man kan börja fixa lite julfint. Ligger lite efter med det, inte en enda tomte har kommit upp, vilket jag alltid brukar fixa till första advent annars. Men den som väntar på något gott.... Önskar er en fin lördagkväll!!

Full fart i livet, med en liten, liten svacka..... Ingen svacka som gjort mig så mycket EGENTLI>gEN, mer en svacka av besvikelse...tror jag. Kroppen har bråkat lite mer än vanligt senaste veckan, och natt till söndag eller måndag, hade jag god lust att amputera både armar och ben. Nästan förbjudet att skriva, självklart vill jag INTE det, men värken som höll mig vaken då, var utom denna värld. Men det kan jag ta, jag är van, så är det ibland.... Jag har också lärt mig acceptera att det är så i perioder. I perioder alltså.... Jag vet ju att efter en sådan här "pärs" kan det bara bli bättre. Det är mitt sätt att ta mig igenom det. Tanken att det kommer bara att bli bättre. Det som kändes mest denna gång var att någon ifrågasatte det... Antydde att jag inte mådde bra, att jag ville så mycket, att jag ville pyssla inför jul osv...

Jag älskar julen, det sticker jag inte under stol med. Jag vill pyssla, jag älskar det, det får mig att må bra... MEN det har ingenting med att göra att jag inte sovit för min värk!!! Känslan jag fick var en antydan om att jag var på väg att bli själatrött igen.. så är det INTE! Hade det varit så, hade jag såklart erkänt det. Jag har varit där, jag vet hur det är, jag vet hur det känns och det är ingenting jag skäms för, tvärtom!!! Jag har lärt mig MASSOR gemom det, och det är inget problem för mig. Det svåra just denna gång, var inte värken, jag vet som sagt att efter dåliga dagar kommer alltid de bättre.. Det svåra var att bli ifrågasatt! Igen! Det gjorde mig otroligt ledsen, även om jag bestämt mig för att aldríg bli ledsen igen för det. Denna gång var det från någon som jag verkligen trodde visste och förstog..  Jag har accepterat min kropp och hur den reagerar i perioder, varför kan inte andra göra det också?

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag

Efter en lång och otroligt nervpirrande dag, kommer då lilla Love till världen! Mina vänner Maria och Per-eriks son, precis så vacker som jag hela tiden sett i min inre syn. Önskar föräldrarna och syskonen ett stort grattis, och LYCKA TILL.... Hoppas jag får vara en del i lille Loves liv...

Kände att det varit lite FÖR mycket fokus på sorg och död i min blogg senaste tiden, och det är inte alls min tanke, Självklart vill jag ha en glad, varm och energigivande blogg....  Dessvärre består livet av både glädje och sorg, och förhoppningen är ju alltid att glädjen ska ta över. Dessvärre händer det mycket omkring mig, och även om jag inte är den som drabbas personligen,  har jag lite svårt att släppa det ändå. Jag har nog lite FÖR lätt att sätta mig in i andras situationer, och känner såklart med dom som drabbas av både det ena och andra.

Ofta önskar jag att jag hade det där trollspöt, som med en enda liten vevning, skulle få allt att bli bra igen. Självklart är det inte så enkelt, det SKA inte ens vara så enkelt, det vet jag ju... Om inte sorg och elände fanns skulle vi människor kanske inte lära oss det vi faktiskt lär oss. Att känna empati, att uppskatta livet, ta vara på varandra och att ta vara på varje ny dag...

I de svåraste stunder försöker jag tänka: - Nu kan allt bara bli bättre- Svårt kan det vara, men det kan ändå hjälpa en framåt... Tanken kan göra underverk, jag har bevis för det. Det du tänker kommer till dig,så det gäller att tänka vad man ska tänka, eller hur?

Var rädda om er därute...

Kram!

Alla helgona...En helg till minne av dom som lämnat jordelivet, blir också ännu en dag till eftertanke...  Jag tänker återigen på min pappa, som fick lämna oss på tok för tidigt. Min pappa, som älskade livet och sin familj och som verkligen ville leva. Som krampaktigt höll sig kvar, ett  helt år efter att läkarna gett honom ett par månader. Han levde på livsvilja! Jag tänker på Åsa, som var bästa kompis med min syster, men som också var en vän till hela vår familj. Åsa, den enda som troget fanns kvar när A fick barn  i tidig ålder... Då de andra i vänskapskretsen festade runt, var Åsa den som fanns där, i vått och torrt.... En ung människa med en stor värme och kärlek.  

Jag och F var till kyrkogården idag. Ny lykta, och fina gravljus lyste upp den dekorerade graven hos min fina mamma och pappa. Vi hade köpt till änglavingar till "Engångsljusen", där man kunde skriva till egen text om man ville... J skrev en underbar text till sin mormor, och en hälsning till sin morfar, trots att hon aldrig fick glädjen att traffa honom... När jag gick där på kyrkogården tänkte jag självklart på dom som mist sitt liv alldesles förtidigt. Min vän och klasskamrat Katja, vem vet egentligen vilket öde hon mötte?  Minns jag rätt om hon bara blev 30 år? Ing-Marie, som var den som fick mig att ta mitt första bloss, bakom kiosken i Älvenäs, blott 9 år gammal..  Ing-marie dog i lungcancer för 4 år sedan. Hon blev 39 år. Conny, som slarvade med att knäppa moppehjälmen, och blev på körd av en bil... Han blev 15. Länge sparade jag en bit plast av blinkersen på hans moped i mitt smyckeskrin. Conny blev 15 år, och han dog på min gata.... Jag glömmer det aldrig.  Även stefan slutade sitt liv i en mopedolycka, och även han var 15 år...

 Sen har vi Sabina, ännu någon jag lagt mina tankar till idag. Jag kände aldrig Sabina på "riktigt", men det känns så.. Sabina blev blott 34 år och dog av melignt melanom.. Hon efterlämnade såklart en hel familj, men också 2 små  barn. Det gör ont! En dag som denna har jag tänkt mycket, tänkt på dom som lämnat, men också på hur otroligt tacksam jag är för varje dag som jag finns här, som jag andas, och som min fina familj andas....

Till eftertanke.... Jag älskar livet! Många av våra bekymmer är faktislt SMÅ bekymmer.....

Var rädda om varannn!

Kram

M