Tidsoptimistens

Detta lilla lejon kom fram efter att vi röjt lite bland skåp och lådor. "Lejon" var Josefines favorit gossedjur när hon var liten, tror knappt att hon gick en meter utan honom. Han var med när hon lekte, åt mat, när hon var ute och när hon sov.  Hon höll honom runt halsen, med två fingrar, vilket förklarar hans numera smala hals. Minns en gång när vi tog kärran till affären en vintereftermiddag, Lejon var som vanligt med, och Josefine som var lite småtrött satt och dåsade till lite på hemvägen. När vi var hemma upptäckte hon att Lejon var borta och blev förståss förtvivlad. Snabbt klädde vi oss igen, och sprang tillbaka den väg vi precis hade gått. Och där låg han, Josses lilla "Lejon", med utryckna ögon. Någon hade hittat honom innan vi hann tillbaka... Om ni visste vad ledsen hon var, och inte fann vi några ögon i snön heller. 

Nästa dag åkte vi in till mitt jobb, där jag hade köpt "Lejon", för jag visste att vi hade några kvar på lagret. Inte dög det nya fina, lurviga lejonet till henne, nejdå, hon ville bara komma åt ögonen. Så när vi kom hem opererade vi in nya ögon på Lejon, och då var hon nöjd och glad igen, trots att de nya ögonen förändrade hans utseende något. Så igår hittade vi honom igen, nedlagd i en låda, liten och smutsig men nog så söt fortfarande. Vilka underbara minnen detta lilla gossedjur har med sig.....



Våra två Lejon, ganska lika va?