Tidsoptimistens

Kan inte sluta tänka på T!!! Det känns så otroligt ofattbart och konstigt att hon drabbats av en STROKE! Hon har liksom inte åldern inne ju! Det är många mil emellan oss, men jag skänker henne så mycket energi som jag bara kan, och jag tror att hon vet att jag finns här om hn behöver mig..

 

Kärlek & Omtanke ♥

Många hektiska månader har passerat, det har varit extremt mycket på jobbet, men i det stora hela har det varit både roligt och lärorikt. Även om arbetsdagarna under en tid gick över till sen kväll, och jag har varit trött och halvt medvetslös när jag åkt från jobbet, så har jag, efter bara en kort stund i hemmets lilla vrå, sakta känt den mesta av min energi kommit tillbaka... Inte allt, men ändå en stor del! Mitt hem och min familj... att bara vara nära, det tankar mig på ett otroligt sätt, svårt att förklara, men är min räddning många gånger...

 

Innan min rygg brakade denna gång mådde jag inte särskilt bra.. Nacken värkte och jag mådde illa sista timmarna innan hemgång, och jag borde ha stoppat det redan då.. Sjukskrivit mig. Men dum som man är, så tror man att det ska vända, att det ska bli bättre.. Men det blev det ju inte. Något mer som jag kände var hur mitt tålamod, (som oftast är ganska bra) svek mig.. Jag blev irriterad, kände mig negativ och ledsen... Inte heller min stil. Jag försöker alltid vrida och vända på det mesta.. tänka positivt, tycker jag själv i alla fall. Men det gick inte längre, och jag påverkades av andra, vilket jag inte brukar tillåta mig annars..

 

Ryggen brakade, första en och en halv, två veckorna var tuffa.. förutom värken så gick min hjärna på högvarv. Jag vred och vände på det mesta, analyserade... Sista veckan av sjukskrivningen har jag ändå fungerat ganska normalt.. Först tänkte jag avbryta den, gå till jobbet en vecka innan, men jag ändrade mig, och det är jag glad för.. Jag hann få lite distans, började fungera normalt.. skyndade långsamt! 

 

Jag är så glad över alla mina vänner, som mailat, smsat eller besökt mig under dessa 3 veckor! Det har betytt massor, varje litet ord från er, har tankat mig med positivt tänkande och energi och jag är så glad att ha er i mitt liv. Hoppas bara jag ger er något tillbaka.. Att jag är värd er omtanke! Säger inget mer, ni vet vilka ni är!

 

Livskvaliteé... vad är det för dig? För mig är det att ha en familj, ett hem, där du kan tanka energi, bara vara den du är, inga krav.. Och mina vänner såklart! Jag behöver inte resa jorden runt, det jag behöver och mår bäst av finns alldeles härintill, och kostar inte en endaste krona och jag är så otroligt tacksam över det...

Tycker nästan det är magiskt! Fredagen innan midsommar, bar inte benen mig på kvällen, då jag var på akuten.. Och nu känner jag mig nästan som vanligt igen. Gjorde bara en liten dum grej igår, satt på sängkanten, lite snett i kanske 5 minuter, och på den lilla stunden kände jag att något blev på tok. Ett steg tillbaka igen, eller kanske bara ett halvt...

 

Om jag kunde lära mig att TÄNKA! Jag vet ju att jag måste tänka mina förflyttningar, hur jag sitter när jag är så här skör, men inte då... Nåja, blev inte så farligt i alla fall. Idag ska jag försöka mig på lite längre promenader. Har gått små korta bara hittills, men jag måste försöka lite mer. Tanken är att inte vara sjukskriven hela tiden ut,  utan försöka gå tillbaka lite innan. Samtidigt ska jag försöka att inte stressa på mig och skynda långsamt så det inte blir värre istället.. För sen gäller det att hålla fram till semester, minst!

 

Jaja, det vet ni väl alla, hur svårt det är att stoppa sig själv när man vill för mycket? Där är nog de flesta av oss ganska lika.

Jodå, det blev allt midsommar i år också, även om den inte blev riktigt som jag önskat. Eftersom systerysters barnbarn Calle skulle vara med och fira midsommar för första gången, så ville jag ha det lite som när mina barn var små. Då gjorde vi i ordning en egen midsommarstång, plockade blommor på morgonen, och klädde den tillsammans med våra och barnens vänner som vi oftast firade ihop med då..  Sen är det ju midsommarmaten... Där drog vi ner på menyn en del, men vi blev alla mätta och belåtna ändå!

 

 

Vi åkte till Liljedal i år, där vi mötte upp syster yster med familj. Bara Calles pappa Fredrik som saknades, han låg ute på jobb. Där minglade vi omkring och träffade en massa folk som jag inte sett på väldigt, väldigt länge.. Fick avstå dansen kring stången i år, men fick kika på när Nathalie, Lille Calle, Josefine och Emelie dansade, och det var inte så dumt det heller.. Calle fiskade även i fiskdammen, men var nog mest intresserad av alla hästar och hundar som han såg runtomkring sig..

 

Sedan bar det iväg hemåt, jag la mig och vilade en stund medan de andra påbörjade maten. Emelie gjorde potatissallad, Linnea och Josefine gjorde ostpaj, Fille grillade och gjorde sallader. När Niclas kom från jobbet ordnade han med sillen och dess tillbehör. Josefine styrde nog upp resten av tilltuggen, och det enda som blev bortglömt var laxen. (HUR vi nu kunde glömma den?) Lyxigt värre, att bara få allt serverat sedan, även om jag tycker om att fixa i ordning själv också..

 

Vi hade riktigt tur med vädret, det var soligt och fint på dagen, mulnade till sig på eftermiddagen, men regnet kom först på kvällen, och då satt vi ändå under altantaket, och jag tycker det är lite mysigt att höra smattret på taket.. Förutom vi förstnämnda (min och syrrans familj), kom och gick det folk under hela kvällen sedan. Kul! Ulrika, Marcus och Carro dök upp, och stannade till de sista vid.. jaa, var hon rent av 2.30? Några av Caspers kompisar dök också upp, och så även barnens kusin Simon och en av grannarna.

 

Det blev lite bad, kubspel, musik, prat och många många skratt, och även om jag var halvt död igår av trötthet var det värt allt. Så himla roligt hade vi! Hoppas er midsommar var lika härlig som min!!!

 

Läkaren ringde idag, och ändrade medicineringen men förlängde också sjukskrivningen. Känns sådär, avskyr att ställa till det i semestertider! Sen vill jag bli piggare, NU!!! Har sett fram jättemycket mot årets midsommarfirande, plocka blommor, klä och dansa kring vår egna midsommarstång. Äta gott, och bara mysa med nära och kära!

Jag tror på tankens kraft, så nu tänker jag på hur mycket bättre jag är i morgon, och hur jag pallrar mig iväg till jobbet på måndag igen. Punkt slut!!

Efter flera veckor av på tok för mycket arbete, men speciellt negativa vibbar har min kropp återigen gjort uppror! Sjukskrev mig, efter ett par veckors känningar, då det hela bara blev värre och värre.. Då alla säger att det är ryggskott, och att jag också trott det, har jag gjort allt jag kan för att göra mig bra så snart som möjligt. Fullkomligt hatar att gå hemma utan att orka/kunna göra något! Annars är jag ju en hemmaråtta förståss, men det är när jag kan rota med alla mina varierande infall ;)

 

Dessvärre blev jag bara sämre och sämre, och torsdagen och speciellt fredagen blev djävulska dagar. Jag var nära att förnedra mig och ringa hemtjänsten där ett tag, men valde att ligga kvar ett par timmar till, och fick då hjälp av gubben när han kom från jobbet.. På fredagen blev kramperna bara värre och värre, och varje steg jag tog så kom tårarna. Smärtan kan inte beskrivas, den måste nog upplevas.. Det hela slutade med att gubben kom från jobbet tidigare och vi åkte in till akuten,, Som tur var! Där blev jag sämre och sämre, trots att jag fick inflammationshämmande spruta i min bleka skinka och både morfin och stesolid intravenöst..

 

Ändå blev jag bara sämre.. När jag skulle prova att ställa mig upp, och inte kände benen, då blev jag faktiskt rädd! Efter många om och men, bad jag sköterskan kika i journalen om vilken behandlign jag fick sist jag hade det såhär, och efter några "doser" till släppte äntligen det värsta.. Vilken känsla! Fick nu veta att det inte är ryggskott jag får, vilket jag faktiskt tvekat på, för det stämmer inte riktigt in, jag blir ju inte stel på det viset, kan röra mig skapligt, det är kramperna som är bekymret, detta beror helt enkelt på min sjukdom och det är så  skönt att ha ett svar i alla fall, och på det viset blir ju  rehabiliteringen en helt annan.. Önskar det släpper fort som blixten nu, för medicinerna gör mig så seg, trött  och dåsig :(

 

Båda mina chefer har hört av sig och de har kommit fram till att jag ska få hjälp av Clarahälsan att se över min arbetsplats, om det finns hjälpmedel som underlättar, för även om hemtjänsten är för tungt, är ju dessvärre inte stillasittande arbete så bra det heller. Bara det sista släpper så ska jag komma igång med min träning och mina promenader igen.. LÄNGTAR!  (nu blev ni chockade va? Latmasken längtar efter träning) Detta ska absolut förhindras att det upprepas igen. Önskar inte min värsta fiende att drabbas av detta, det är djävulskt...

 

Hoppas att minna gnälliga inlägg nu ska vara ett minne blott, för nu ska jag fokusera på allt härligt och positivt som jag har omkring mig!!!! Min goa familj, som jag älskar mer än livet. Mina vänner, som alla är värda sin vikt i guld.. Dessa 2 veckor har jag verkligen fått energi av dom alla, genom både sms, telefonsamtal och besök..  Lilla Jenny kom hit tidigt en morgon när detta drog igång (så hon kom försent till jobbet) med mediciner till mig för att jag skulle slippa värsta värken, Söta Ciss har varit här flera gånger, och man blir så glad bara av att se henne!!! och i lördags kom familjen Hagstöm hit, det var verkligen inte igår, men jisses så trevligt vi hade det!!

 

Idag ska jag prova att göra något litet, känner att jag måste komma igång nu!!

 

Nog gnällt!!!

 

Önskar er en underbar tisdag. Solen skiner över oss idag också!

Skam den som ger sig... Fick igång min Laptop som helt levt sitt eget liv sedan en tid tillbka. Ibland startar den, ibland inte.. Förvisso har jag ju även en stationär dator, men nu när kroppen krånglar och jag undviker att sitta är ju laptopen alldeles perfekt då den kan göra mig sällskap i sängen..

Det har hänt så mycket märkliga saker på jobbet.. Förut, innan jag började nya jobbet som planerare hade vi en helmysig stämning i vår arbetsgrupp. Vissa gillade och fungerade man bättre ihop med än andra, så var det ju, men jag vill påstå att jag ändå tyckte att ALLA, var och en av oss hade något speciellt som jag tyckte om..Något alldeles unikt hos var och en..

Men så hände det ju saker, och mycket förändrades. Omorganisering, som självklart är jättejobbigt, men som faktiskti kan leda till något jättebra i slutändan. Bland annat slogs vi ihop med en annan central grupp, så 3 små grupper blev nu en enda stor grupp..På gott och ont förstås. Men det finns.många fördelar med detta tycker jag, eftersom vi kan hjälpa varandra på ett helt annat sätt nu, när belastningen blir högre i någon av grupperna,så blir arbetstyngden mer rättvis. En annan fördel är att få bort "vi och dom".. Nu är det bara VI, tillsammans...

Jag och Ingrid fick tjänsten som planerare, och vare sig vi ville eller inte så kommer man ju ifrån sin arbetsgrupp lite grann, eftersom arbetsuppgifterna blev så olika. Tjänsten sökte jag enbart för att min reumatolog klargjorde att min kropp inte klarade av hemtjänsten, som är ett väldigt tungt arbete för kroppen. Känner fortfarande stor sorg över detta, för jag saknar mina "gamla" så mycket. Dom (flesta) ger så mycket energi! Jag tyckte dock att detta medförde nya utmaningar och gick in i varje arbetsdag med nyfikenhet och spänning.

Däremot var jag aldrig beredd på hur en del arbetskamrater skulle visa helt nya sidor. Sidor som jag tyckte mindre om och som helt ändrade min uppfattning om dom.. Det har varit känslomässigt jobbigt. Jag vet ju att jag är väldigt blåögd, trots min "ålder" , och tror människan om gott. Men det har det varit en hel del skitsnack bakom ryggen, inte bara om oss som planerar, utan över lag.. Det mesta får vi ju reda på, men jag hoppas och tror att mycket är taget ur luften,verkar som om en del människor gillar att "röra runt i grytan" och skapa oro. Precis som om det måste vara något att "tjafsa" om jämt och ständigt och stämningen har blivit mer och mer negativ.. Egentligen jobbar vi ju ALLA mot samma mål, och allt vore så mycket enklare om vi hjälpte, peppade & stöttade varandra på vägen..

Egentligen så tror jag att vi skulle kunna ha det jättetrevligt tillsammans, om vi bara tog oss ifrån detta negativa tänkande, för det tar även "ner" dom som strävar och försöker att göra ett bra jobb och tänka positivt... För många är nog det största problemet att de inte själva längre planerar sina turer, utan att det nu görs av oss planerare.. Det är ju svårt, vi är många och med det lika många olika tycken. Tanken är att vi tillsammans ska göra det bästa vi kan, dels för kunden, men också för att vi ska trivas på jobbet..

Självklart blev jag jätteledsen för någon vecka sedan, när jag fick höra mindre trevliga saker som en arbetskamrat, (som jag även trodde var en vän), hade sagt både det ena och andra om mig.. Det gjorde ont i hjärtat, men hon hade också visat en del sidor som jag tycker var oacceptabla innan detta, men jag har försökt att slå bort det, det har varit pressat på jobbet vilket jag också tänkte var orsaken till hennes beteende.. Skitsnacket försökte jag tänka, att det kunde vara påhittat och taget ur luften, eller kanske helt enkelt någon missuppfattning, så jag lyckades även lägga det åt sidan. Det är ju helt okej attt tycka och tänka olika..

Men så här om dagen fick jag ett långt sms med anklagelser som jag inte har en aning om vad de står för. Fattar ingenting, vad har jag gjort? Jag tycker ju själv att jag försöker står för vad jag säger och gör, men det är svårt när man inte ens får veta VAD man sagt? Det enda jag konkret fick veta, det står jag för. Jag hörde 2 olika versioner om en händelse, men jag vet inte vilken av dom som är den rätta, eftersom jag inte ens var där då händelsen inträffade..

Självklart blev jag ledsen, men jag har ingenting att försvara, jag känner nu att hon har gjort sitt val, och det är nu dags att gå vidare... Ett litet svagt ögonblick tänkte jag kontakta personen som tydligen sagt att jag pratat skit, men hon har inte mått så bra senaste tiden och eftersom jag tror det hela beror på en missuppfattning låter jag detta bero.. Det är inte värt att röra upp detta ytterligare, och få fler att må dåligt på köpet!