Tidsoptimistens

Idag fick man än en gång en tankeställare... Åkte iväg med sonen i morse till bussen. Han var lite sen, så vi fick köra till Slottsbron. Allt var frid och fröjd, jag blinkade och svängde sedan in till hållplatsen. Plötsligt smäller det, en rejäl smäller det till! Pang! Fattar ingenting först! Sitter i bilen intill min son, inser att vad det änvar så mår vi okej...

På en sekund hamnar jag och två bilar till i en krock! Ofattbart! Hur kunde det hända? Sedan gick allt så snabbt, jagringer polisen, efter att en av killarna jag krockat med, samlar in namn och försöker lösa situatinern på sitt sätt. Polisen säger att de ska skicka en bil, men det blev mer än så. Först kom räddningstjänst, på med nackkragar och filtar, sedan kom både polis och ambulans..

Sonen kände av nacken, själv var jag stel av kyla och chock, visste inte riktigt hur det var ställt med mig egentligen, så det slutade med att både jag, sonen och en av killarna fick åka ambulans till Csk i karlstad. Lång väntan, jag låg i sträck på "ryggtäcke", med nackkrage och satt i stort sett fast i britsen, från fötter till huvud. Undersökning av l'kare, sedan röntgen och till sist väntan på plåtarna... Min kropp värkte som eld, inte av olyckans skador, utan av att ligga fastspänd. Jag som inte klarar av att ligga i ryggläge många minuter, tvingades nu, av förklarliga själ, ligga fastspänd mellan halv 9 och 11.

När röntgenplåtarna kom, och frakturer kunde uteslutas blev jag äntligen fri.. Men då var kroppen helt ur funktion, och jag kunde knappt gå. Men vi hade änglavakt, det kunde ha slutat betydligt värre än det gjorde. Vi var nog mest chockade, både jag och sonen. vilken dag det blev! Återigen värderar man om, ser vad som är viktigt i livet, och inser hur lite vi vet, vad snabbt saker och ting kan ske..

Det blir en lugn helg, både jag och sonen är mörbultade, men glada över att alla inblandade klarade sig såpass brra-

Var rädda om varann där ute!

Kramar M