Tidsoptimistens

Denna dag för 28 år sedan var en stor dag i mitt 17.åriga liv..  Min något äldre syster fick sitt första barn, blott 18 år gammal. Jag var i skolan, när pappa ringde skolans reception och meddelade att det var dags. Min syster ville att jag skulle följa med, tills pappan anlände, och han befann sig många mil bort.. Det var så stort, det ÄR så stort! Att uppleva livets mirakel på så nära håll, och detta barn kan jag ibland se som en skänk från ovan. Min pappa var ju redan då sjuk i cancer, och någonstans var det meningen att N skulle födas, att min syster fick barn trots sin ringa ålder..

 

Pappa och N fick en alldeles speciell relation. All den lilla kraft han hade gav han till henne, och jag minns när han var som sjukast låg han på golvet och lekte med henna, byggde kojor av kartonger, busade och bara fanns nära. När han så, 1½ år sedan inte orkade längre, var sorgen obeskrivlig. 

 

Men någonstans, mitt i allt mörker, gladdes vi åt lilla N:s soliga, glada ansikte. Mamma kallade henne sin medicinburk. Det är där man ser meningen med att hon kom till oss just då..VI sågs i stort sett varje dag och hon var en mycket stor och viktig del av mitt liv..

 

När jag ser tillbaka känns det så ofattbart att hon funnits hos oss i 28 år nu.. Hon är själv mamma och jag är så stolt och glad att ha fått äran att finnas i hennes live genom åren. 

 

Grattis igen Nathalie på din dag. Vi syns på söndag.