1 månad...
Oj vad dagarna rusar... 1 hel månad har gått sedan den där märkliga dagen! Allt fysiskt går i positiv riktning, och jag är så tacksam.. Problemen som är kvar märker jag nog mest själv, och det kan vara på gott och ont.. Jag tänker inte gnälla och älta, för jag lever och det är gott nog..Jag är SÅ tacksam.. TACK mina änglar <3
Kan väl inte sticka under stol med att jag haft ångest! Ångest när jag inser vad som kunde ha hänt. Inte direkt för min egen skull.. hade det gått snett hade jag väl knappast märkt av det. Snarare för min familjs skull. Tanken på hur dåligt de skulle må, och hur tufft de fått det om något hände mig.. Den tanken ger en viss ångest, men jag vill så gärna leva och jag vet att man kommer långt med den livslusten.. :)
Jag har ju alltid tänkt att man ska lära sig något av allt som händer, och jag har funderat mycket på vad min lärdom av detta skulle vara? Tycker att jag sedan länge känner tacksamhet och inte har så höga krav Försöker se saker så positivt som möjligt.. . Det som är viktigt finns oftast så nära och jag är otroligt tacksam för allt jag har. Jag har många tuffa och sorgliga händelser bakom mig... men de har trots allr lärt mig massor...
Jag har nog alltid engagerat mig för alla och speciellt för dem som har det tufft.. att kunna peppa, visa att man inte är ensam.. att bli sedda.. det har varit viktigt och ÄR viktigt för mig.. Bekräftelse.. det är otroligt viktigt, men jag tror att det jag nu varit med om ska lära mig fokusera på de människor som också ger något tillbaka. I nöden prövas vännen och det är klart man märker skillnad..
Tum-EKG;t är nu avslutat så nu väntar jag på hur det ska bli.. operation eller inte operation.. det är frågan!
Kommentarer
Trackback
