Glömmer bloggen lite. Förr skrev jag varje dag, och ganska många läste.. Flera av dom lärde man faktiskt känna ganska bra. Några väldigt bra, och några glömmer man aldrig.. Det har blivit mer FB senaste åren men inser att det är inläggen här som räknas. Bloggen har inget flöde, utan hit återkommer du för att det finns ett intresse, för att du kanske faktiskt bryr dig lite mer om hur man mår och vad som händer i just mitt liv..
Det har gått 5 månader sedan jag blev sjuk. Det har varit omvälvande på många sätt.. Så mycket har hänt, både runt mig och framförallt inom mig... Går på rehab nu, och i mitt team finns både sjukgymnast, fysioterapeut, kurator, sjuksköterska och läkare, Förut har jag levt för att finnas och underlätta för alla andra. Såklart har jag gjort ALLT för min familj, och det vill jag verkligen fortsätta med, de är luften i mina lungor.. Jag förstår nu att jag kanske varit likadan mot mina vänner, min släkt och mot mina arbetskamrater.. Den enda jag glömt ta hand om är mig själv...
Svåra val har det blivit efter vägen, och uppriktighet, ärlighet och att stå för sin sak har blivit viktigare än någonsin för mig. Framför allt RÄTTVISA! Att man ska behandla alla lika.. Inte visa sig duktig, utan att vara just ärlig.. Dessvärre har underligheter slagit undan fötterna på mig, och det har, förutom stroken i sig, varit en jäklig tuff väg tillbaka. Men jag uppskattar alla er som som hört av sig och visat var ni står. Ni som inte begärt mer av mig än jag orkat och klarat av. Ni som sett att jag varit ganska klen under fasaden..Det har betytt massor för mig, och ni finns i mitt hjärta..
Det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Jag har ju mått bra i att ta hand om andra.. Jag älskar känslan i att ha fått hjälpa någon. Finnas för den son behövt, att ha gjort skillnad.. Men som kuratorn säger, det kan jag fortsätta göra, OM jag får tid att hämta andan, att vila och återhämta energi.. OM jag får något tillbaka,, Det är väl där jag har brustit. Jag har aldrig prioriterat mig själv, och de flesta har nog aldrig reflekterat över att jag missat det.. Förutom min gubbe och mina barn. De har nog sett mycket mer än jag .. Pusselbitarna börjar falla på plats..
Kuratorn ritade upp en tidslinje av mitt liv, och där såg jag tydligt hur jag sedan jag var 18 år styrt upp och fixat ALLT som behövdes göras. Jag blev den duktiga flickan.. 1987 var året min pappa i mina ögon hastigt lämnade jordelivet och min mamma föll ihop i soffan.. Min mamma och pappa älskade varandra högt. Ingen kunde undgå att se det. När pappa dog, dog min mamma med.. I alla fall själsligt. Jag är så tacksam för allt dom ändå förmedlat sina barn.. Kärlek och att älska, det är det som är viktigt och en lära att leva efter..
Jag är så glad över att ha fått växa upp med den kärleken.. Många ser pengar, dyra saker, smycken och ombyte som lycka. Själv är jag trygg och lycklig med det jag åstakommit.. Min läxa blir väl i att lägga energi på de som ger mig något, inte det som tar. Jobbar hårt för att sänka blodtryck och blodfetter, varva ner och undgå stressiga situationer..
Känns som om livet öppnat sig för mig, i framtiden ska jag göra något som ger frid, och ger mig mening. Vet inte exakt vad som ¨väntar, men NI som vill ska få se <3
