Tidsoptimistens

....Det kan vara ganka skönt att skriva av sig, och veta att få läser..

 

Jaa herregud, var börjar man? Har varit förkyld i 1 och 1 halvt år... I-landsproblem såklart. Inget att gnälla över, förkyld blir väl alla? Klippkort på vårdcentralen och trött på att alltid ha olika läkare.. superkollad såklart vilket är bra, lungor, njurar och en massa annat... lungorna var i stort sett godkända men vad det gällde hjärtat fick jag en ny medicin som gett god effekt...

 

Fortsätter att "snora" och hosta, vara sliten och inte orka så mycket mer än att jobba. Vilket är SÅ roligt! Permanent förkylning blev diagnosen från Öra-näsa-hals... och ett nytt piller... Hon påstod att 50 % av alla patienter som besökt avdelningen har nån form av stresssyndrom. Samt att jag kanske arbetade FÖR mycket...

 

Kan förstå vad dom menar.. har hört det förut, men hur kan 28 timmar i veckan bli för mycket? Det är ju SÅ kul?

 

Nåja, nåt jag gör är fel och jag har idag lovat mig själv för att ta tag i allt detta 2019... Jag älskar livet och vill vara med lääängeeeeee!

 

Kram på Er, ( om någon ens kikar in)

Många känslor och många tankar som snurrar.. Jag ska bli mormor!!! Kan ni förstå känslan som fyller hela min kropp och hela mitt sinne?  Tacksamhet, Lycka, Kärlek, Framtidstro, och en ofattbar inre frid! VAD skulle kunna slå undan fötterna på mig nu? INGET! Jag är så otroligt tacksam och lycklig över att få vara delaktig i detta <3 Jag vet att jag fått en andra chans och jag tänker ta den..

 

TACK alla mina änglar och de citronfjärilar som kommer cirkulera runt mig nu.... <3

 

 

Glömmer bloggen lite. Förr skrev jag varje dag, och ganska många läste.. Flera av dom lärde man faktiskt känna ganska bra. Några väldigt bra, och några glömmer man aldrig.. Det har blivit mer FB senaste åren men inser att det är inläggen här som räknas. Bloggen har inget flöde, utan hit återkommer du för att det finns ett intresse, för att du kanske faktiskt bryr dig lite mer om hur man mår och vad som händer i just mitt liv..

 

Det har gått 5  månader sedan jag blev sjuk. Det har varit omvälvande på många sätt.. Så mycket har hänt, både runt mig och framförallt inom mig... Går på rehab nu, och i mitt team finns både sjukgymnast, fysioterapeut, kurator, sjuksköterska och läkare, Förut har jag levt för att finnas och underlätta för alla andra. Såklart har jag gjort ALLT för min familj, och det vill jag verkligen fortsätta med, de är luften i mina lungor.. Jag förstår nu att jag kanske varit likadan mot mina vänner, min släkt och mot mina arbetskamrater.. Den enda jag glömt ta hand om är mig själv...

 

Svåra val har det blivit efter vägen, och uppriktighet, ärlighet och att stå för sin sak har blivit viktigare än någonsin för mig. Framför allt RÄTTVISA! Att man ska behandla alla lika.. Inte visa sig duktig, utan att vara just ärlig.. Dessvärre har underligheter slagit undan fötterna på mig, och det har, förutom stroken i sig, varit en jäklig tuff väg tillbaka. Men jag uppskattar alla er som som hört av sig och visat var ni står. Ni som inte begärt mer av mig än jag orkat och klarat av. Ni som sett att jag varit ganska klen under fasaden..Det har betytt massor för mig, och ni finns i mitt hjärta..

 

Det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Jag har ju mått bra i att ta hand om andra.. Jag älskar känslan i att ha fått hjälpa någon. Finnas för den son behövt, att ha gjort skillnad.. Men som kuratorn säger, det kan jag fortsätta göra, OM jag får tid att hämta andan, att vila och återhämta energi.. OM jag får något tillbaka,, Det är väl där jag har brustit. Jag har aldrig prioriterat mig själv, och de flesta har nog aldrig reflekterat över att jag missat det.. Förutom min gubbe och mina barn. De har nog sett mycket mer än jag .. Pusselbitarna börjar falla på plats..

 

Kuratorn ritade upp en tidslinje av mitt liv, och där såg jag tydligt hur jag sedan jag var 18 år styrt upp och fixat ALLT som behövdes göras. Jag blev den duktiga flickan.. 1987 var året min pappa i mina ögon hastigt lämnade jordelivet och min mamma föll ihop i soffan.. Min mamma och pappa älskade varandra högt. Ingen kunde undgå att se det. När pappa dog, dog min mamma med.. I alla fall själsligt. Jag är så tacksam för allt dom ändå förmedlat sina barn.. Kärlek och att älska, det är det som är viktigt och en lära att leva efter..

 

Jag är så glad över att ha fått växa upp med den kärleken.. Många ser pengar, dyra saker, smycken och ombyte som lycka. Själv är jag trygg och lycklig med det jag åstakommit.. Min läxa blir väl i att lägga energi på  de som ger mig något, inte det som tar. Jobbar hårt för att sänka blodtryck och blodfetter, varva ner och undgå stressiga situationer..

 

Känns som om livet öppnat sig för mig, i framtiden ska jag göra något som ger frid, och ger mig mening. Vet inte exakt vad som ¨väntar, men NI som vill ska få se <3

rGubben åkte iväg på årets sista golf tävling med middag efteråt, redan i morse, och själv har jag varit så trött idag. Antar att jag tog ut mig igår, för då fick jag en hel del gjort.. svårt med balansen.. jag vill ju så mycket..

 

Får erkänna att jag känner mig lite rädd när jag är ensam, men behöver vänja mig vid det också.

 

Dom få gånger jsg känt mig lite nere, har Maria skrivit ett sms... som om hon känt det..  Märkligt egentligen.. men Maria och Love kom hit.. fikade, och Maria pysslande om Bam,  vilket jag är tacksam för när orken inte riktigt räcker till. Ulrika och storebror Tord kom också.. mysigt 

 

Ville så gärna orka och vara pigg, men var totalt slut.. var nog ingee vidare sällskap. Så blev jag riktigt yr också, vilket gjorde mig så rädd.. just yrsel, riktig yrsel var mitt första symtom och jag fick en flaschback.. 

 Bam har också haft en jobbig dag, vilket tär hårt på mig. Är så orolig att han ska ha ont eller må dåligt. Maria tittade i hans mun och tyckte det såg fint ut. Antagligen bara ståltråden som är obehaglig, och att han är för sliten efter allt han också. 

 

Oj vad dagarna rusar... 1 hel månad har gått sedan den där märkliga dagen! Allt fysiskt går i positiv riktning, och jag är så tacksam.. Problemen som är kvar märker jag nog mest själv, och det kan vara på gott och ont.. Jag tänker inte gnälla och älta, för jag lever och det är gott nog..Jag är SÅ tacksam.. TACK mina änglar <3

 

Kan väl inte sticka under stol med att jag haft ångest! Ångest när jag inser vad som kunde ha hänt. Inte direkt för min egen skull.. hade det gått snett hade jag väl knappast märkt av det. Snarare för min familjs skull. Tanken på hur dåligt de skulle må, och hur tufft de fått det om något hände mig.. Den tanken ger en viss ångest,  men jag vill så gärna leva och jag vet att man kommer långt med den livslusten.. :)

Minns inte vad klockan var när jag kom upp på avdelningen. Men jag var totalt slut, trots att jag sovit i stort sett hela dagen mellan undersökningar och kräkattacker.. Mina barn ville komma in och hälsa på, och jag lyckades samla ihop de sista krafterna till besöket. Ansträngde mig i ärlighetens namn för att se så pigg ut som jag bara kunde.. Tyvärr både spydde och "sluddrade" jag, kroppen ville heller inte lyda riktigt, så de genomskådade mig nog snabbt. De var så ledsna och rädda. Som mamma vill man ju inget hellre än att trösta och lova att allt ska bli bra, fast det är tufft i såna situationer. När familjen åkt hem, kom kvällens prövningar..

 

Efter att ha jobbat i hemtjänsten i många år, var jag ju så van att vara den som hjälper och stöttar. Nu var rollerna ombytta, och känslan tar jag med mig som en erfarenhet. Jag kan välja där, att känna mig utsatt, förnedrad och i underläge, eller se det som en erfarenhet. Orden som jag var så van att säga, "- ingen fara, jag hjälper dig" och "vi är så vana". Det är en tuff känsla när vårdaren är betydligt äldre än en själv..  Men som sagt, en erfarenhet rikare är jag, utan att skriva några detaljer..

 

Hela nätterna de första 5 dygnen gjordes regelbundna kontroller. Blodtryck, puls och syresättning gjordes. Lyft av höger och vänster ben och arm, rabbla personnummer och datum.. Dygnet runt uppkopplad till EKG. Så ofantligt många blodprover som togs, de kollade verkligen ALLT för att ta reda på vad orsaken till denna propp var. Scannad från topp till tå med både ultraljud och olika typer av röntgen. Härligt nog var alla prover bra, det dom hittade var att jag har ett hålrum i hjärtat som de tror är orsaken.

 

Människor kom och gick varje dag på rum 15.. Det var bara jag och Elsa 90,  som troget stannade kvar.. Blev lite konfunderad över en av nattgästerna, som hamnade i sängen brevid mig.. Han talade vitt och brett i telefonen om hur dålig han var, han kunde inte gå ur sängen ens sa han tíll alla som ringde upp honom, och minuterna efter att han la på luren kutade han ut i dagrummet eller på toa..  VILL en del vara sjuka? Han åkte hem lika snabbt som han kom..

 

Personalen var helt okej tycker jag.. en del bättre och en del sämre, som på alla ställen. Fastnade speciellt för 2 av undersköterskorna, Stina, som hjälpte mig första kvällen och dagen efter. Hon hade som jag en "karriär" i hemtjänst, för att sedan bli planerare.. Hon var fantastisk på så många sätt.. Och så har vi Linda.. Linda hade sin vecka som var full av arbetspass så henne träffade jag nog mest.

 

En kväll, jag hade svårt att somna, tankarna flödade i fel riktning och jag hade svårt att vända som rätt.. Då kom Linda.. hon såg direkt att jag hade en svacka, satte sig pä sängkanten och började prata, först om allt möjligt, men sedan frågade hon hur jag mådde.. Jag blev så varm i hjärtat, hon såg MIG, såg att jag funderade för mycket och hjälpte mig rätt i tanken igen. Innan hon gick vidare så gav hon mig en lång och innerlig kram.. Den kramen betydde och betyder så mycket för mig.. jag är ingen superkvinna! Jag försöker att tänka positivt, och tänka att allt ska ordna sig.  Men då och där, gick det upp för mig vad som KUNDE ha hänt, och det blev banne mig tufft..

 

Linda ja.. En annan kväll, då var det lilla Elsa som hade det jobbigt.. Jag hade svårt att varva ner själv, och därmed svårt att somna. Då kommer Linda in, sätter sig hos Elsa och småpratar.. Elsa pratar om när hon var liten, om sina föräldrar, tuffa händelser från barndomen.. Elsa gråter och Linda tröstar.. Så himla fint samtal dem emellan, jag tror aldrig jag kommer glömma det. När Linda gick ut ur vårt rum var jag tvungen att tacka för det fina samtalet.. jag kände mig lugn i både kropp och själ.

 

Så fick jag komma hem. Så underbart! Fick med mig en manick som jag mäter mitt EKG med, 3 gånger om dagen. När detta är gjort tar de ställning till om jag ska vidare till Göteborg eller inte.. Förhoppningsvis räcker det med den medicinering jag fått, och att jag slipper operation!

 

 

 

Denna tisdag började i stort sett som alla andra arbetsdagar, höstens vindar hade gjort sig påmind i min kropp, så lite smärtstillande fick det bli så man orkade med dagen.. Ansiktet på, matlådan med, och sedan iväg..

Efter en timma på jobbet gick jag ut i fikarummet för att sätta på kaffe, samtidigt som en arbetskamrat stog i dörröppningen och pratade.. Så långt var det som vilken dag som helst..

 

Plötsligt hörde jag en massa oljud i huvudet, kändes som jag stog mitt bland olika maskiner, och i samma veva blev jag fruktansvärt yr.. Jag bad direkt Cia att ringa ambulans, för jag kände att något var väldigt, väldigt fel.. Jag förlorade balansen och höll mig krampaktigt i bänken tills dess att Cia, och Ingrid, som nu kommit ut i köket,  fick ner mig på en stol. De fick hålla i mig för jag hade nu ingen som helst ordning på min kropp. Såg sköterskan ute i korridoren och bad dom ropa på henne.. Nu började jag även få svårt att prata och började må väldigt illa.. 

 

Sköterskan gjorde AKUT testet på mig och jag klarade alla punkter, förutom att talet var dåligt, men jag svarade rätt, tryckte händerna hårt, och jag minns att sköterskan sa att jag var så stark i båda sidor, så det skulle inte vara någon stroke i alla fall.. Jag hoppades att hon hade rätt, men kände mig väldigt tveksam, förstog direkt att detta inte var stress och själatrötthet. Detta var något helt annat..

 

Ambualnsen kom, och jag kände det som om någon ryckt musklerna ur kroppen på mig. Jag hade ingen som helst styrsel, och spydde galla, hela vägen in.. Försökte att andas lugnt och  att inte stressa upp mig. När vi väl kom fram till sjukhusset var Fille redan där. Vid det här laget var jag så sjukt trött så jag har inte helt klart för mig vilken ordning allt skedde, men minns att AKUT testet fortsatte de med på CSK, klarade allt dom bad mig om, ben upp i taket, armar i taket, ett leende, och rätt svar på allt de frågade, men hade väldigt svårt att prata..

 

Kom in på röntgen och svaret förvånade läkaren.. En relativt stor propp i lillhjärnan. Jag visade inte helt de symtom man vanligtvis har, men jag visste hela tiden, att något var väldigt, väldigt tokigt. Jag var rädd men försökte hålla mig lugn, tänkte på mina barn och min fina gubbe, och kände styrkan från dom. Tankens kraft, allt ska bli bra, intalade jag mig själv, och det blev det. Jag fick behandling intravensöst direkt, och fick sedan komma upp på Strokeenheten och avdelning 59.

Livet kan inte vänta... Sara Natt och dags ord.. Så himla kloka.. Tänker på dom, titt som tätt, sedan jag lärde "känna" Sabina... Minns jag rätt har det gått 6 år sedan hon lämnade jordelivet, men jag kommer aldrig glömma hennes personlighet, hennes kämparglöd, hennes sätt att uppmuntra mig, i mitt vardagliga liv. Tänker ofta på det... Mina I-landproblem mot hennes kamp för livet. Jag lärde mig massor genom det, men önskar att hon fick leva vidare och se det.. <3

 

Att hennes barn fick ha henne kvar.... Hennes mamma, hennes vänner, Sabinas stora kärlek och alla andra som fick glädjen att lära känna henne...

 

För en tid sedan fick jag ett PM från en "bekant", en av mina klasskamrater i US-utbildningen.. Vi hälsade så klart på varann ute på "byn". Vi gick ju i samma klass... Mycket mer var det ju inte... Men jag fick mitt PM.. som inleddes med många, många fler...  Någonstans känner jag mig såklart hedrad över att hon frågade mig! Önskar bara att jag kunde hjälpa henne.. att allt skulle bli bra....

 

Det började med symtom.. Hon undrade om jag visste vad det kunde vara... Vidarepepping till undersökningar och slutligen till diagnos. Hela tiden ville jag få henne att tänka positivt.. Jag gjorde ett halsband med "bra" ädelstenar.. Peppade... Ville så gärna få henne att hoppas... JAG hoppades ju...

 

Men allt gick på tok för snabbt... Jag hann inte med... Hur skulle då hennes nära göra det?

 

Idag var begravningen, och jag känner mig som en stor lögnare... Jag peppade henne ju, ville få henne att tänka positivt, att allt skulle bli bra..  Men det blev det ju inte!!!!!!!!!!!! Livet kan verkligen vara så jäkla orättvist! Och jag tänker att... hur himla uselt det kan kännas ibland, så ÄR livet en stor gåva.. VI väljer själva, om vi ska gnälla över småsaker, eller glädjas över varje ny dag,,vi är skyldiga alla dom som lämnat oss att göra vårt bästa för att ta vara på dagen,att ta vara på här och nu, eller hur?

 

Livet kan inte vänta...

 

 

I måndags fick jag ett chockerande sms,  och jag får nog erkänna att jag inte kunnat släppa tankarna på det som stog skrivet sedan dess..  Jag är SÅ himla ledsen, och tankarna är med min vän dygnets alla timmar... Då vi inte har pratat utan bara skrivit till varandra så är frågorna många... Hur tar hon detta? Hur mår barnen? Hennes goa mamma? Mitt hjärta värker verkligen och jag vet inte vad jag ska göra. Alla tankar o funderingar gör mig tokig känns det som... Ber alla mina änglar vara hos dom som behöver det bäst.... ♡♥♡

Usel på att uppdatera, jag vet... Finns egentligen massor att skriva, många tankar och funderingar, men det saknas energi. Lägger krutet på det viktigaste, och då får min blogg såklart lida. Ser att det är några trogna som kikar in här då och då, det gör mig glad.. hjärtat blir lite varmt! Plötsligt händer det vet ni.. ;)

 

Har varit ganska mycket med jobbet, men tycker att det lättat senaste veckorna. Skönt! Gillar verkligen mitt jobb, men vill ju kunna planera min fritid! Oro över sonens situation tar förstås en del på mig. Eller kanske, i ärligehetens namn massor av mig! Det blir lite av en bearbetning det här, att han nu tvingas tänka om, att han inte kan jobba med det han alltid drömt om. Och som han har slitigt för att nå dit! Känns som ett slag på käften att det blivit såhär, och tyvärr känner jag mig skyldig! Även om polisutredningen visar att det INTE var mitt fel, så är jag redan skyldig i hjärtat... Det gör ont ska jag säga. Det var JAG som körde bilen! Ingenting kan ändra det! Men nu är det som det är.. Önskar väl mest att det var JAG som fick skadorna, och inte han. 

 

Jag har alltid, hur tufft det än ha varit, försökt att tänka positivt, och jag fortsätter, om än i motvind ibland, att göra det.. Ni vet, tankens kraft! Den tror jag stenhårt på, och den har fört mig rätt, många, många gånger! Jag är glad över att han har din supergoa flickvän, hon är så söt, glad, och så klok... Förresten, jag är tacksam över att båda mina barn gjort så bra val med kärleken.. Jag ser att de mår gott i sina förhållanden, och det gör mig lycklig! Jag ger allt för att mina barn ska må bra och vara lyckliga...LYCKA!

 

Alla helgona idag då! Vi har varit och tänt ljus hos mamma och pappa, tittat till vännerna som ligger på samma gård, och tänkt extra på alla andra släktingar och vänner som lämnat jordelivet. Tänt mitn lyta vid Leos träd! En liten gosse som lämnade på tok för tidigt, blott 5 år gammal... det får en att tänka till, att vara tacksam, men också för att sörja över allt hans familj måste ta sig igenom. Det värker verkligen i hela mitt hjärta! Kände aldrig Leo.men träffade honom flera gånger.. Men hans familj har berättat om honom, på ett sätt som nästan gör honom levande. De har kämpat, gjort armband, ordnat med en fight cancer promenad i vår lilla ort, och genom detta skänkt massor av pengar till barncancerfonden. Så jäkla bra gjort!!! 

 

Själv har jag under flera år bidragit med pengar till både hjärt och lungfonden och cancerfonden, men senaste tiden har barncancerfonden såklart fått det mesta.. Men när vi nu, fått en i släkten med kronisk leukemi, så går det någon krona dit också. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.. Nu ska jag fortsätta mysa vid tv;n, tända ljus och en sprakande brasa.. Var rädda om varann därute! Kramar från mig <3

 

 

Ofattbart nog fyller mitt äldsta syskon 50 år idag!! Eller igår om man tittar på klockan. Lite märklig känsla, det betyder att jag själv med stormsteg tar mig mot de femtio också.. fast det gör jag med tacksamhet.. Ingen åldersnoja här inte.. Önskar jag tar mig mot 100 år, till och med, för jag älskar livet!

 

Som den grubblare jag är, så har jag såklart funderat massor idag... Tänkt på pappa, som inte blev mer än 50! Då tyckte man ju att 50 var ganska gammalt... Man var nyss fyllda 18 och hela livet låg framför mig. Idag vet jag bättre.. Jag vet att pappa hade önskat få vara med mycket mer än så..

 

Hoppas min storebror haft en underbar dag, med tårta och presenter, och jag vet att han tycker det bästa är att haft båda sina döttrar hos sig!!! Kändes lite jobbigt att inte dela dagen med honom, men kalaset ville han ha till helgen så jag får hålla mig!! Har myst och tittat på gamla kort idag, så här kommer en liten minneskavalkad, från det att >

Tord var liten tills han blkev STOR!!

 

Återigen, STORT grattis på födelsedagen Tord!!!

 

Tord som liten nyfödd bebis, med den bästa, kärleksfulla mamma man kan tänka sig!

 

Har fortfarande inte vant mig vid mina vuxna barn.. De har liksom inte tid att semestra med oss längre. Dels på grund av jobb, dels för att de är upptagna på annat håll.. I helgen åkte vi till Göteborg för lite mys! Tanken var att stanna en natt, men vi hade lovat Josse att åka till Ullared på måndag, så att hon och jag kunde shoppa , och Fille och Niclas kunde ta en golfrunda... Curlingföräldrar? Vem? Vi? Kanske är det så, men man gör allt för sina barn, eller hur?

 

Det fick bli en kortare visit, men vi stannade till närmare 23 i alla fall.. Tobbe och Tina bjöd på underbart god mat och dryck, och det var så kul att se alla igen. det var verkligen SÅ länge sedan,... Tinas syskon, mamma Lena och hennes äldre barn med familj,,. Svärföräldrarna och svägerskan med familj var också där! Superskoj! Hoppas dock att vi tar en tripp till innan sommaren är slut och stannar över natten. VIlket mysigt hus de köpt sig!!! Det fanns ett varmt hjärta i det!

 

 Är inne på min tredje semestervecka och den har innehållit massor av kvalitetstid. Vinmys med nära vänner och släkt, livkonsert med bl a Ulf Lundell med flera, sol och en underbar tripp till västkusten med mannen i mitt liv.. Men mest har den varit sorgsen. .. En  arbetskamrat till mig f örlorade sin 5-årige son i cancer! Vissre att jag skulle påverkas starkt!! Men kanska inte så starkt som jag gjort..

 

Jag tänker på familen i stort sett hela tiden.. önskar jag kunde hjälpa, önskar jag hade etr trollspö som gjorde allt bra igen.. tyvärr har jag inte det.. Mitt hjärta blöder verkligen,  och mitt i allt elände ska jag inte sticka under stol med att jag är oerhört tacksam...

 

Tacksam för mitt liv och det liv jag lever. Tacksam för att mina barn är friska, och att mitt själsiga liv är fulländat. Jag är inte rik vad det gäller pengar, men när det gäller kärlek, friskhet och tacksamhet är jag mångmiljonär...

 

När torktumlaren gick sönder, satte jag min tanke i perspektiv... Det var trots allt bara materiella ting, jag hade överlevt utan... Där kom tanken in igen.. tänk om det vore mitt barn.. mitt eget kött och blod som gått sönder!!!! TACKSAM.. det är vad jag är!!.

 

Önskar att jag kunde göra så mycket mer bara... Viljan räcker inte till.. 

 

Men jag ger min energi och tanke... varje dag!! Jag hoppas och tror att det hjälper lite i alla fall... 

Kramar till alla som vill ha och som behöver...